Jennifer Givhan, inläst av Victoria Villarreal
11 h 24 min. Little, Brown & Company 2025 (2025)
I spänningsromanen Salt Bones (som inte alls är “magisk realism” hur gärna marknadsavdelningen på förlaget än vill det, men låt oss återkomma till det) av Jennifer Givhan (f. 1984) rör vi oss i gränstrakterna mellan USA och Mexiko, ett område präglat av att vara i utkanten och där människorna bara undantagsvis blir lyssnade på, något som ställs på sin spets när unga kvinnor spårlöst försvinner.
I centrum av berättelsen, däremot, befinner sig Malamar “Mal” Veracruz och hennes två döttrar, Griselda och Amaranta, som hon fick som väldigt ung. Mal har kanske försökt lite för mycket att vara som en storasyster åt barnen, snarare än en mamma, men hon har gjort vad hon kunnat för att ordna en rimlig tillvaro åt dem. Trots tragedierna, får man väl kanske säga, för en av de försvunna kvinnorna var Mals syster Elena som varit borta väldigt många år nu, och i tomrummet vittrade också Mals och Elenas mamma bort. Alla försvinnanden, alla gåtor, alla hemligheter har satt sina spår i såväl familjen Veracruz som samhället de bor i, och i brist på svar vänder sig många, inte minst Mal, till legender om övernaturliga varelser, i synnerhet kvinnan med hästhuvud, La Siguanaba.
Vad Salt Bones är är en habil spänningsroman i en landsbygdsmiljö med en stämning inte helt orelaterad till de många romaner som kommit de senaste tio åren och som utspelar sig i Norrlands inland. Vad romanen är är en kusin till böcker som Där kräftorna sjunger (2018), Den sista migrationen (2020) och Kräldjursmemoarer (2020) i vilka kvinnor bär bördan att inte bli lyssnade på medan mysteriets snara dras åt allt mer. Det är inget fel i det, till och med bra, och med rätt förväntningar hade jag kunnat uppskatta boken mer. Men vad den inte är, som sagt, är “magisk realism” och det var med löfte om det som jag började läsa. Låter det intressant så här långt så lämna recensionen nu och läs Salt Bones utan att jag spoilar något för dig …
Det finns mycket att säga om “magisk realism” som genre, men alltför ofta anges det för att sälja in sådant som (urban) fantasy eller skräck med övernaturliga inslag som något kanske finare, kanske mer “exotiskt”. Det är synd. Den enligt mig starkaste faktorn för att något ska vara magisk realism är att de magiska inslagen behandlas som verkliga och de mondäna får ett magiskt skimmer. Spänningsfältet däremellan rymmer många av de mest fantastiska berättelserna som skrivits. I Salt Bones finns det ett stråk av folktro och dröm som agerar förklaringsmodell av en del av det som händer i romanen. När de gängse vägarna, polisen och det offentliga, inte lyckas lösa eller ens göra saker begripliga tar civilbefolkningen till troll och oknytt. Det är knappast något nytt eller ens uppseendeväckande, så har det varit i alla tider. Här blir det heller aldrig verkligt på det viset, det finns inget magiskt att ta fasta på.
Jag läser emellanåt spänningslitteratur av samma slag som Salt Bones, uppskattar det för vad det är om jag kan, låter mig svepas med i mysterier och miljöskildringar. Däremot är förutsättningarna sådär om jag upplever mig lurad in i en berättelse. Romanen i sig är intressant nog att locka mig och säkert fler mycket mer entusiastiska över thrillers än jag utan att ta till ord boken inte har täckning för. Det får marknadsavdelningen ta ansvar för.