Tomas Bannerhed, inläst av Reine Brynolfsson
10 h 13 min. SAGA Egmont 2018 (2011)
Det händer att en bok rekommenderas mig och att jag efter att ha läst förstår precis var rekommendationen kommer ifrån. Ett ”du borde läsa den här” räcker för att säga något om boken i sig, om den som tipsat och om vad hen vet om våra gemensamma referenspunkter. Mer behövs inte för att jag ska förstå varför just jag skulle läsa just den boken. Så är det med augustprisbelönade romanen Korparna av Tomas Bannerhed (f. 1966).
På gården Undantaget bor tolvårige Klas med sin far, mor och bror. Deras värld är liten, kretsar främst kring potatisarna i jorden, djuren i sina kättor och fåglarna i den orörda naturen runt omkring. Klas far tittar på fickbarometern, antecknar väderförhållanden tre gånger om dagen pch suckar över orättvisorna. Klas är inget som sin far, det blir tydligare för var dag som går, men ändå håller den allt mer självupptagne och paranoida fadern familjen i sitt grep. Den lilla världen som målas upp i Korparna är klaustrofobisk, men kanske finns det en öppning för Klas när den jämnåriga Veronika som flyttat in i närheten från Stockholm.
Jag läser Korparna som en roman om att hela tiden vistas i skuggan av en förälders världsbild och vanföreställningar, det tunga oket som ett svartsinne präglat av allt det som fadern, i detta fallet, inte tror sig rå för. Klas alla våndor och flyktbeteenden gör honom aldrig fri, inte ens fågelskådandet är någon riktig fristad, för det finns alltid ett hem fyllt av faderns besvikelser att komma hem till. Och Klas står där på randen mellan barndom och vuxenliv och vet varken ut eller in i sina vilsna tankar. Det är lätt att känna med honom och Bannerhed skapar ett band till läsaren som är svårt att skaka av sig.
Korparna är en roman som med små gester skapar ett stort rum av ett litet utrymme, som tillåter blicken att vila på sin omgivning, gör omgivningen till en del av berättelsen, till en del av läsaren. Det är en mycket bra bok som i mitt tycke förtjänade sitt augustpris 2011.