Originaltitel: The Majestic
Regissör: Frank Darabont
Manus: Michael Sloane
Språk: Engelska
Land: USA och Australien
Svensk premiär: 4 oktober 2002
Längd: 152 minuter
Minnesförlust är ett väldigt intressant tema både inom film och litteratur och det utforskas i The Majestic. Manusförfattaren Peter Appleton (Jim Carrey) försöker att göra en karriär i Hollywood i början av 50-talet. När allting ser ut att gå bra och hans första film är på väg upp på vita duken kommer det ut att han, medsläpad av sin ex-flickvän, deltagit i ett kommunistmöte. Det förorsakar förstås stor misstanke. Han ställs inför rätta och man ställer in filmens premiär. Deprimerad över händelseutvecklingen super han sig snarast redlös och på vägen hem kör han av en bro.
När han senare spolas upp på en strand har han i princip ingen uppfattning om vem han är. Staden han kommer till är till synes helt livlös utan minsta glädje för under andra världskriget förlorade de 62 av sina unga män. Peter råkar likna en av de förlorade sönerna så när folk tror att det är ett mirakel som skett tror även Peter det. Han försöker starta ett liv där som någon han inte är.
Jag gillar verkligen handlingen och filmen spelar verkligen på mina strängar, inte bara genom minnesförlusttematiken utan även genom att vara ett tätt drama med en intrig som bjuder in mig. Dess största nackdel är dess längd. Även om den är bra så håller den inte för två och en halv timme utan tappar en del i tempo vid några tillfällen.
Skådespelarna är, om man räknar bort Jim Carrey och Martin Landau som spelar den försvunne Lukes pappa, godkända men inte nödvändigtvis mer än så. De två nämnda är dock som vanligt alldeles fantastiska och det är roligt att man, oavsett vad man tycker om filmer som Ace Ventura och Cable Guy, alltid vet att Jim Carrey levererar. Jag gillar förstås hans mer seriösa sida bättre och lyckligtvis får man ju se den oftare nu för tiden.
Vi vet sedan tidigare att Frank Darabont är en kompetent regissör (med filmer som Nyckeln till frihet och Den gröna milen på sitt samvete) och även här är det uppenbart att han vet vad han gör. Han lyckas fånga känslan av tomhet som det lilla samhället känner, han lyckas fånga 50-talet och han lyckas hitta glädjen som väcks då en överlevande från kriget dyker upp hos dem. Väldigt skickligt, väldigt elegant.
The Majestic är på många sätt en väldigt bra film som tyvärr leder till ett par brister som gör att jag inte kan ge den full pott med gott samvete. Den är dock väldigt sevärd.