Sven Anders Johansson
125 s. Glänta 2018 (2018)
— En recension i form av en dialog, är det verkligen klokt?
— Nej, kanske inte, men jag tror att det kan passa här.
— Vad ska vi prata om?
— Det cyniska tillståndet av Sven Anders Johansson (f. 1968). Jag har ju läst några böcker av honom sedan tidigare, Avhandling i litteraturvetenskap (2003), Non-fiction (2008) och Göra ont (2010) och jag har varje gång imponerats över hur han gör det riktigt jobbigt för sig, kanske inte främst i texten men i tankarna. Han vägrar envist ta den enkla vägen, avsluta i de lätta tankarna.
— Det låter uttröttande i längden.
— Jag vet inte. Han är en av dem som får mig att känna mig banal (2018-06-03) och jag tänker att så länge han fortsätter att härda ut behöver jag fortsätta att läsa. Det är kanske inte lustläsning, men genom honom vidgas mina tankar.
— Nej, okej, jag fattar. Allt ska inte vara enkelt.
— Exakt, så när jag såg att en ny bok var på väg, Det cyniska tillståndet, som skulle behandla aktivism, cynism och aktuella frågor som klimathotet och flyktingkrisen, väntade jag med skräckblandad förtjusning. Till formen liknar den Göra ont; en tunn bok med korta, lösryckta kapitel, associationer, processer. Redan från början påpekar han att formen är bunden i tiden, en tankebana från 2015 till 2017 i gränslandet mellan dagbok och essä. Kynism i praktiken, kanske.
— Kynism? Cynism heter det väl?
— Både ja och nej. Efter Sokrates död 399 f.v.t bildade Antisthenes den kyniska skolan (kynisk av grekiskans κύων (kyon), hund). Huvudtesen var att man skulle leva enkelt, inte sträva efter lyx och samtidigt leva som man lär. Hos Johansson är det kynism med K, en subjektiv icke-aktivitet för att tvinga fram förändring. I viss mått en motsats till cynism med c.
— Samma ursprung, olika slutsatser.
— Ja, lite så. Cynismen med c har blivit, identifierar Johansson, i det närmaste ett skällsord. Kanske på goda grunder. På något sätt har cynismen blivit en motsats till hoppet, men är det verkligen så? Den cynism som tillskrivs människor är illusionslös, pessimistisk, icke-konstruktiv, till och med destruktiv. Den är också vägs ände. Johanssons bild är en annan. Det är systemen som är cyniska. Att premiera de som köper miljöbilar istället för de som låter bli att köpa bil, exempelvis. Att helt bortse från att framsteg har en baksida.
— Är inte det en smula konservativt? Även om vi har klimathotet hängande över oss har mänskligheten generellt fått det bättre, fler är medvetna om att klimatet är på väg att haverera. Trots rasismens frammarsch finns det motstånd, människor på flykt får hjälp av vanliga människor. Det är väl hoppfullt?
— Johansson verkar inte helt övertygad, men det är inte heller hans läggning att vara. Teknikens utveckling har å ena sidan haft många positiva effekter, men inte enkom. Miljön tar stryk, vi blir allt mer ensamma. Samtidigt har godheten blivit en pose, något att skylta med eller dela i sociala medier. Avståndstagandet är på något sätt det viktigaste.
— Spelar det någon roll? Om effekten av handlingarna och avståndstagandet är positiva har väl motiven till dem ingen betydelse?
— Som jag förstår Johansson så är problemet huvudsakligen att folk inte är medvetna om sin egen hållning. Det är viktigare att (visa att) man hjälper till än att göra det bra och positionen man gör det från är ofta privilegierad. Många av de ”goda” avsikterna, att vilja förändra och påverka, är dessutom sannolikt den avsikt fascister och terrorister motiverar sitt handlande med.
— Vilken deprimerande tanke. Hur kommer kynismen in?
— Att ställa sig utanför med en kynisk hållning är, enligt Johansson, i det närmaste en överlevnadsstrategi mot hopplösheten i det cyniska samhället. Handlingen ”att göra något” har tveksam framgång. Aldrig har folk ”gjort” så mycket och ändå skenar klimatet, rasismen tar plats och ojämlikheterna ökar. På så sätt kan kynismen skapa ett mellanrum där det faktiskt går att, se nya subjekt, samexistera och leva som man lär, vilket knappt är möjligt idag om man har en något avvikande uppfattning kring exempelvis kapitalismen.
— Okej, jag förstår ungefär vad Johansson tycker även om jag inte nödvändigtvis håller med om allt. Hur är boken då?
— Ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att Johansson alltid förstår vad han tycker. Det cyniska tillståndet är ett prövande av tankar och reflektioner utan varken predikningar eller fasta utsagor. Den främsta förtjänsten är att du som läsare tvingas tänka själv, du tvingas öppna upp och skapa distans mellan dina handlingar och dina tankar. Om jag nu ska ”göra något” är det rätt saker jag gör och på rätt grunder jag gör dem? Vill jag främja miljön, är det då rätt av mig att köpa en miljöbil istället för att låta bli att äga en bil? Är det symptomen eller sjukdomen jag vill bota? Johansson har förstås inga svar för det är heller inte poängen.
— Varför ska jag läsa den? Varför ska någon läsa den? Jag tycker att det låter som en uppmaning att bara skita i allt.
— Jag tänker tvärtom. Johansson har en stil som på samma gång är ödmjuk och rabiat, samtidigt akademisk och tillgänglig, på många sätt unik. Det är så mycket i det han skriver som är pessimistiskt, men vars konsekvens borde vara optimism. Vi har fler strategier att följa, fler verktyg att ta till. Jag återkommer ofta till kraften i #metoo och Johansson tar upp det som ett positivt exempel på just det. Helt plötsligt fanns ett kollektivt subjekt, enormt och anonymt, gränserna mellan individ och kollektiv upplösta, med en styrka att förändra globalt. Jag tror att Det cyniska tillståndet kan hjälpa att lägga grunden för långtgående förändringar till det bättre, men då krävs det att läsaren vill göra jobbet.
— Var det därför du skrev recensionen som dialog?
— Delvis. Johanssons använder greppet själv, både explicit och implicit. Hela tillvägagångssättet är ett resonemang, ett samtal mellan å ena sidan och å andra sidan, ett replikskifte mellan den prövande författaren som vill skapa ett mellanrum och mig som läsare som vill förstå, svara på provokationerna och överleva.