Den skvibblande humpirumpen

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

Jag mår bra.
     Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra.
     Men ändå.
     Jag sitter på vårdcentralen inte ens ett dygn efter att jag först ringde för rådgivning.
     Har ögonvitorna gulnat?
     Har din vikt förändrats?
     Har du ont?
     Hur mår du egentligen?
     Jag mår bra, svarar jag, men magen … det verkar lite konstigt. Lite ont, som ett svärd som trycks på bredden rakt under revbenen, mystiska färger. Två läkare klämmer och frågar, trycker och mäter, förklarar för mig hur de tänker, vad de tänker och hur vi går vidare.
     Medan läkarna lämnar rummet för att konferera med en tredje försöker jag titta ut på septembermorgonen. Gardinens mönster får mig att tänka på skivomslaget till Unknown Pleasures med Joy Division och istället för september ser jag framför mig Ian Curtis. Den taniga kroppen i den mörka skjortan, två vaksamma, varsamma ögon under en alldaglig frisyr. Två sjukdomar, epilepsi och depression, och ett för kort liv. Dödligheten inringad. Kanske inte de associationerna jag hade hoppats på efter det lilla jag googlat, men det kan inte hjälpas.
     Läkarna kommer tillbaka, hänvisar mig vidare. Ett blodprov senare är det helg.
     Normalt är jag ganska lat, men den här helgen håller jag mig aktiv. Storhandlar, klipper gräs, tvättar fönster så att låren stumnar. Leker mer än vanligt med barnen och förbereder födelsedagsfirande. Jag tror inte jag gör det för att fly undan oron, men lik förbaskat är det bättre att tänka på plockade äpplen och kriget mot bananflugorna än glutenintolerans, gallsten och bukspottkörtelcancer.
     Sedan barnen kom till världen har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Än så länge är de beroende av mig, eller någon som jag, och jag vill inte lämna dem än. Att insjukna och avlida är på samma gång otänkbart och klart tänkbart. För det händer ju ibland. Småbarnsföräldrar som … som dör.
     I Min granne Totoro (1988) vårdas systrarna Mei och Satsukis mamma på sjukhus för någon åkomma som inte nämns men barnen verkar rädda för hennes liv. När läget är stabilt och modern väntas hem är allting frid och fröjd, men när bud kommer från sjukhuset rämnar världen runt dem. Syskonsämja byts mot rädsla, tillförsikt mot hopplöshet. Varje gång vi ser den filmen påminns jag om att det skulle kunnat vara jag, trots att jag inte, så vitt jag vet, är döende annat än i någon bredare existentiell mening.
     I författaren Tom Malmquists sommarprat från 2016 (Tom Malmquist, 2016-07-03) tilltalar han sin fyraåriga dotter Livia. Medan de väntade barnet insjuknade hans partner och barnets mamma i leukemi och överlevde inte det. Det är ett hjärtskärande sommarprat och jag grät floder där i bilen på väg till Kalmar där vi lyssnade på honom.
     Malmquist berättar om hur dottern som också tittar på Min granne Totoro och reflekterar över figurernas sjuka mamma. ”Deras mamma lever fortfarande”, säger hon, och det finns fortfarande i filmfigurernas liv som inte finns kvar i hennes.
     Varje påminnelse om att jag är dödlig och att barnen börjar förstå att det är så är ett styng i hjärtat. Vad är det med min mage egentligen?
     För sex sju år sedan hade jag i sann manlig tradition skakat av mig det. Det krävs ett benbrott, något rejält, något som syns, för att det ska vara läge att söka vård, men nu har jag många andra att förhålla mig till, många som kanske oroar sig mycket mer än vad jag gör och för dem, för att så gott det går veta, har jag bestämt mig för att ta hand om mig efter bästa förmåga.
     Mina barns pappa lever fortfarande.
     Måndagen går, min dotters födelsedag, och framåt eftermiddagen ringer telefonen, 010-numret jag väntat på.
     Hur jag mår? Tack, det är ungefär som förut. Stabilt. Kanske känner jag mer, men att känna är ju inte farligt.
     Läkaren säger att blodproverna inte visade något och att jag enligt dem var frisk och alldeles tolerant mot gluten. Gott så, eventuella symptom kan försvinna av sig själv eller förvärras, påverkas av kost eller dagsform, men i dagsläget finns inte mycket att göra. Jag känner efter, jag håller utkik, jag tar det lugnt.
     Några dagar senare snubblar jag över en lathund för att skapa sin egen Roald Dahl-titel, jag blir ”Den skvibblande humpirumpen”. Ja, det är nog jag. En alldeles frisk humpirump som är skvibblande glad att jag mår bra.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!