Vintervass och vingar

När vinterns första snö föll erbjöd jag mig att ta cykeln till jobbet. Så här i efterhand är det möjligt att det var som livet med insats, halkiga cykelbanor och branta backar, inga dubbdäck och en missnöjd hund i vagn på släp. Ulltröjan var på, liksom termobyxorna. Värmen kom inifrån när kylan bet i kinderna. Det är lätt att tro att jag var missnöjd, sommarbarn som jag ändå är, men det var jag inte. Inte alls.
     Jag cyklade utmed Roxen, en grund sjö med rikt fågelliv. Under våren när vattnet letade sig upp till trösklarna på de sjönära husen och åkrar och ängar täcktes av väta kom sjöfåglarna mycket närmare. Mer än en gång var jag nära att cykla i diket när jag spanade efter någon fågel jag inte omedelbart kände igen. Nu har vattnet sjunkit tillbaka igen, Roxen har antagit en för husägare och försäkringsbolag rimligare form.
     På vägen den här dagen såg jag två havsörnar, flera ormvråkar, ett par korpar, ryttlande tornfalkar och ett dussin ägretthägrar vadande bland änderna som lojt låg och vilade på den brungrumliga Svartån. För erfarna fågelskådare är det kanske inget märkvärdigt, men för mig är det som kattmynta.
     I huvudet bär jag en scen från en roman jag ännu inte skrivit. Det är november, kanske tidigt i december, kylan har kommit men inte snön, inte riktigt. Barnen kanske har sjungit “Vi ser det snöa” men grässtrån och grus syns alltjämt genom det vita, tunna täcket. Det är en sjö, eller någon typ av sumpmark med gulbruna vassruggar mellan isskorpor som knäcks. Grenar från al och björk som höststormarna svept med sig bryter här och var av monotonin, något att kliva över, ta hänsyn till, för den som i min scen blir jagad genom landskapet.
     Jag har burit med mig scenen i flera år utan att veta var jag ska göra av den, men först nu insåg jag att det kanske inte har så mycket med scenen i sig att göra. Jag må vara ett sommarbarn, och min roman Låt barnen dansa är tveklöst fylld av hetta och solgass, men har jag ett inre landskap är det kanske senhöstens eller tidigvinterns. En karg värld i ljusbrunt och grått, ännu inte dold av midvinterns orörda vita. Kanske är det därför jag vill att tiden går, att vårgrönska och sommarvärme ska kontrastera mot en onåbar höst. Som en klocka som åtminstone en gång per år står i balans.
     “Hösten härjar mina träd, men jag känner mig inte särskilt härjad”, skrev jag för många år sedan (”En oviktig text om hösten”, 2013-10-21). En parafras av Hjalmar Söderbergs skönlitterära klassiker Doktor Glas (1905), oblygt, men så hade jag varken då eller senare någon rival jag övervägde att döda. En kvalitativ skillnad som inte går att förneka. Min självbild har ändå länge varit att jag avskyr höst och vinter, en kyla som inte går att komma undan (men det gör den ju delvis med ulltröja och termobyxor) och det obevekliga mörkret. Och nej, jag älskar inte mörkret, men det är som att jag kommit i synk med årstidernas växlingar efter att länge ha känt mig jagad.
     I år var jag den första på gatan att hänga ut fågelmatare utanför köksfönstret och snart kom småfåglarna dit, hela kvarterets alla småfåglar. Gråsparv, talgoxe, blåmes, nötväcka. Några hackspettar, någon steglits, en nötskrika. Fler lär komma. Det var ännu någorlunda milt och fåglarna hade råd att vara kräsna. De norpade de godaste fröna och från mataren vid fönstret kunde jag höra hur de slängde ner de äckliga på fönsterblecket åt skatorna (och, antar jag, råttorna, som är de avgjort sämsta fåglarna vid fågelborden, de kan inte ens flyga). Det är en fascinerande cirkus, rätt stressframkallande när fåglarna jagar och jagar bort varandra, men det är bara nu och några månader framöver jag får uppleva det här.
     Jag behöver inte fler intressen, klarar mig fint utan att fågelskåda på riktigt, men min fascination över fåglar och kanske framförallt deras vingar tog fart på riktigt under covid-pandemin. Ett undermedvetet som önskade att vi kunde flyga bort från alltihop, möjligen, eller en föraning om det som skulle komma. Nu bär min uppmärksamhet ändå en annan känsla, känslan av att inte behöva flyga, att det går fint att trampa utmed Roxen i snålblåst och snö och glädjas över att de vita ägretthägrarna inte är en hägring.¹
     Jag vet inte var jag vill komma med det här, men jag tänker att det här ändå är en något viktigare text om hösten. En påminnelse om, och kanske en försoning med, att de inre landskap vi bär på inte alltid ser ut som man tror. Somliga har ett med vassruggar i vinterskrud.