När jag var yngre såg min film- och boksmak ut på ett lite annorlunda sätt om man jämför med nu. Skulle jag ha gjort en lista över bästa filmerna/böckerna jag sett skulle den förmodligen ha toppats av Star Wars-filmerna och Sagan om ringen-trilogin, vilket idag skulle vara otänkbart. Filmerna och böckerna är ju några år gamla så det kan näppeligen vara de som förändrats, nej, det måste vara i mig förändringen ligger och jag hoppas verkligen att förändringen är till det bättre, annars är jag på väg nedför en väldigt halkig backe.
Det ligger nämligen till såhär: jag är ruskigt besviken på både Star Wars och Sagan om ringen. Vad är det att vara besviken på, kan man undra och det är väl till viss del befogat. Jag är inte sådan att jag går och ältar besvikelser särskilt länge, men den här har jag burit med mig ett tag och jag hoppas att jag genom det här inlägget ska få lite ordning på mina ungdomsnördiga känslor inför det som av många anses vara det bästa inom respektive genre.
Om vi börjar med Star Wars-filmerna, både de nya och de gamla, så tyckte jag att det var det bästa och coolaste som fanns när jag var yngre. Jag drömde om att vara i universat och jag såg filmerna så ofta jag fick möjlighet – det blev aldrig för mycket. Många av de styrkorna jag såg då ser jag fortfarande – det är en fantastisk värld som skapats. Det hjälper dock inte om själva filmerna är – på sin höjd – medelmåttiga äventyrsfilmer. Det är filmhantverket som är dåligt och jag är besviken på, inte nödvändigtvis idéerna bakom. Insikten ledde till något jag kallar ”Star Wars-syndromet” vilket är, i korta ordalag: balla idéer, dåligt genomförda. Jag skulle aldrig drömma om att kalla filmerna favoritfilmer, men jag kan till viss del låta mig inspireras av dem i andra sammanhang.
Sagan om ringen är fantasy-genrens flaggskepp, något jag inte var sen att påpeka när jag var som mest inne i Tolkiens epos om hobbitarnas färd mot domedagsberget. Idag har jag väldigt svårt för att berömma Sagan om ringen-trilogin och jag skulle förmodligen inte komma mig för att rekommendera den till någon heller. Likt Star Wars finner jag utförandet skrattretande dåligt – ett språk på gränsen till oläsligt för dess omständighet och mossighet – men till skillnad från Star Wars finns det inte särskilt många häftiga idéer. Problemet här kanske är att Tolkien har lämnat efter sig ett arv som andra författare förvaltat mycket bättre och det har gjort att Sagan om ringen fastnat i sin egen tid utan att utvecklas. När Sagan om ringen-filmerna kom började jag rekommendera dem istället för böckerna, filmerna tar kortare tid att genomlida.
Problemet är tvådelat och jag har redan berört båda lite. Först så handlar det förstås om att jag personligen läst mer böcker och sett mer film, något som gjort att jag rimligen kunnat hitta mycket som jag anser vara bättre. Det är varken konstigt eller kontroversiellt att man ändrar smak ju mer bevandrad man blir inom film och litteratur (och egentligen alla typer av kulturyttringar). Jag är glad att jag inte är kvar där mitt 14-åriga jag var.
Det andra handlar om att både Star Wars och Sagan om ringen var banbrytande när de kom och likt Treasure Island har den varit avgörande för flera generationers förhållande till ungdomskultur. Det är filmer och böcker som spelar på ungdomars äventyrslusta och eskapism och arvet efter banbrytarna är svårt att bortse ifrån. Alla har vi varit unga (många, inklusive jag själv, skulle påstå att jag fortfarande är det) och kan utan större problem relatera till den typ av kultur man konsumerade som ung. Få vuxna skulle uppskatta David Eddings böcker men de får trots det hela barnkullar att börja uppskatta fantasylitteratur, vilket helt bygger på Tolkiens arv.
Så, min besvikelse är till viss mån befogad: jag ser inte Star Wars och Sagan om ringen på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre. Gott så. Mitt problem är kanske att jag önskar att folk i allmänhet kunde gå vidare, släppa de här gamla stofilerna och förkovra sig i de många bättre alternativen som finns. Jag tror mig vilja göra en välgärning, men jag ska försöka lugna mig – det är inte min uppgift att bestämma vilken kultur folk ska konsumera eller gilla. Här finns dock nästan 150 tips på saker att börja med på resan bort från arvet.
Det är klart att mycket av det man älskade när man var liten inte längre är lika fantastiskt. Eddings (själv var jag aldrig någon större Tolkienfantast) är inte lika bra nu som när jag var sex år, tack och lov. Men jag blir fortfarande glad när jag läser om Sagan om Belgarion, av nostagliska skäl, även om böckerna i sig är skräp. Jag ser ingen riktig anledning på att bli besviken på dem, dock: vill man att saker skall vara lika bra som när man var nio skall man nog inte läsa om dem.
Fast Tolkien skriver ju inte särskilt omständigt? Apropå Lord of the Rings och stil, förresten, se den här essän.
//JJ
Jag var faktiskt inte särskilt förtjust i Tolkien ens när jag var yngre. Jag upplevde Ring-trilogin som högtravande och bitvis mycket tråkig. Jag kämpade dock vidare och läste så långt som till när ringen förstördes. Sen tog det över tjugo år innan jag egentligen gav mig på att läsa vuxenfantasy igen.
Filmerna är faktiskt bättre även om trean lider av samma problem som boken: den är alldeles för lång och seg enligt min åsikt.
Jag håller med dig om Star Wars. De verkar ganska taffliga och löjliga nu, men de är underhållande och fartfyllda på ett sätt som Sagan om ringen inte kan vara. Därför håller de ännu, även om man skrattar lite generat ibland när man ser dem.
Men det sägs ju att man skall undvika att försöka återuppleva höjdpunkter från sin ungdom.
Ärligt talat, det jobbigaste med hela Star Wars är att George Lucas & C:o bara totalvägrar att ge upp det universet. De fortsätter spinna vida på det, med usla TV-spel, usla animerade filmer och uppföljare som bara får mig att blicka tillbaks och tänka på den gamla goda tiden (…som kanske inte var så god).
Som en dryg australiensk man sa: ”Kan ingen bara låsa in George Lucas med en målarbok och några färgkritor så vi får slut på den här Star Wars-hysterin någon gång?”