Självcensur

Jag vet inte om det finns ett namn för vad jag lider av* – konflikträdsla? – men det leder i alla fall till självcensur. Jag stöder ingen annan censur än den jag lagt på mig själv. Det är nämligen såhär: Precis som alla andra har jag skrivit en artikel om debatten om Konstfack. Jag råkar inte hålla med majoriteten av de som uttalat sig och ville, för mig själv främst, reda ut varför och med vilka belägg. När jag skrev klart artikeln var jag rätt nöjd, men ju mer jag tänkt på det har jag blivit osäker på om jag borde publicera den. Jag känner inte för att bli missförstådd (igen), vilket lätt händer när man som läsare inte nödvändigtvis orkar eller vill lägga ner tid på att förstå det man inte håller med om.

Jag gör just sådär rätt ofta. Jag hittar på anledningar, för mig själv och för andra, till varför jag inte ska ha kontroversiella åsikter eller diskutera brandfarliga saker. Främst är det min rädsla för att bli missförstådd och tillskrivas en åsikt som är närliggande den jag har men inte riktigt. Då har jag nog hellre ingen åsikt.

Det här är förstås inte särskilt bra. Tvärtom, jag måste ju lära mig att stå för vad jag tycker, speciellt när det inte är argumenteringen i sig det är fel på (även om det är lätt att argumentera för att det är brister hos mig som gör att folk missförstår, och nog ligger det lite sanning i det). Vad ska jag göra åt det då? Tja, kanske ska jag ta och publicera min artikel med huvudet före. Strunta i konsekvenserna och eventuella missförstånd. Jag har ju rätt till en åsikt lika mycket som alla andra som uttalat sig (och för den delen, de som inte uttalat sig). Allt handlar ju om träning, så även det här. Kanske borde jag bara därför publicera det jag skrivit istället för att fega ur.

Det är inte så lätt…

* Å andra sidan är det rimligt att det gör det, för någon vecka sedan spelade jag Rappakalja och ordet Arachibutyrofobi dök upp. Lider man av Arachibutyrofobi är man hemskt rädd för att jordnötssmör ska fastna i gommen. Således torde det finnas namn på alla åkommor.