Simon Jannerland — Ett djupt hål

Simon Jannerland
40 s. Bonnier Carlsen 2022 (2022)


Inte sedan jag läste Cikada (2018) av Shaun Tan har jag blivit så alltigenom golvad av en barnbok1 men när jag läste Ett djupt hål (I vårt kvarter) (2022) av Simon Jannerland (f. 1985) var det som att någonting öppnades i mig, ett rum jag emellanåt befinner mig i men som är svårt att konkretisera. Jag ska försöka förklara varför och hur och vad man kan göra med det, därför kommer texten innehålla en resumé av boken. Jag tror att den håller även spoilad, men lägger ändå in en uppmaning att det kan vara en god idé att läsa boken först, om man vill.
     Ett djupt hål är en fristående uppföljare till Arga tanten (I vårt kvarter) (2020) och handlar om vännerna Gunnar, Debbie och Karl-Johan och deras äventyr. Gunnars pappa Roland är alltid arg. Är det inte för att han glömt matlådan så är det för att han har en fläck på slipsen och byter han slipsen glömmer han matlådan igen. Ilskan han uttrycker står kanske inte riktigt i proportion till det inträffade, tycker barnen, men känslor är känslor och för att han inte ska komma hemångande igen springer de efter för att han åtminstone ska ha matlådan i närheten.
     Rolands kontor ligger i ett litet uthus bredvid det enorma växthuset han ärvde av sina föräldrar och när barnen kommer dit är allting i ordning, varenda papper och varenda kvitto, ja varenda pinal ligger där den ska (åtminstone innan barnen börjat använda materialet till sin pysselverkstad). Bara en sak fattas: Roland. När de vänder för att leta efter honom möts de av åtminstone sju grå chefer med kaffekoppar och slipsar som också letar efter Roland. Det finns alltid fler papper att stämpla, häfta och sätta i pärmar. Bråttom, bråttom.
     I växthuset hittar barnen det djupa hålet. Kallt och mörkt och jordigt, men ett äventyr och en chans att komma bort från de där cheferna. Skalbaggar och tusenfotingar kryper fram och gången blir allt trängre. Då hör de ett tjut, en gråt som ekar genom gången och där, längst in, sitter en smutsig Roland (långt mycket skitigare än med en fläck på slipsen) och hulkar och snorar. ”Det var inte vackert”, konstaterar barnen och här någonstans börjar Ett djupt hål kännas i magen. På riktigt. För Roland vill inte jobba, han vill odla sin trädgård, men om han inte jobbar har han inte råd att ha kvar växthuset. En rävsax som, även om det finns en grad av förenkling möjligen, är lätt att känna igen sig i.
     Gunnars mamma Ann-Margret hittar dem också till slut, tar sin make (”din dummerjöns”) i famnen och konstaterar att hon visste att det här skulle hända förr eller senare. Hon knyter Rolands röda slips om pannan som en annan Rambo, en vild strid mellan Ann-Margret och barnen på ena sidan och cheferna på andra bryter ut, häftapparater skjuts med och tomater kastas, gödsel slungas och stämplar vevas med. Mycket brutalt, men trots att cheferna förlorar kampen vet Roland vad han måste göra: fortsätta jobba.
     Han lämnar växthuset, lämnar familjen, går mot uthuset och kvittona för att fortsätta sitt jobb, de vanliga rutinerna, men väl där hittar han pysslet barnen gjort och klarast av allt lyser ett litet växthus Gunnar gjort, där han odlar med sin pappa. En påminnelse om vad som är viktigt i livet.
     Vad Jannerland skrivit är dels ett svindlande och fartfyllt äventyr som min fem-åriga son kan uppskatta till fullo, skratta åt och leva sig in i. Och jag med, bredvid honom. Ett djupt hål är en väldigt rolig bok där de serieaktiga blandteknikbilderna och det alldeles fantastiska upplägget med cheferna som vittrar bläck, kräver mer, mer, mer förstärker den inte särskilt subtila undertexten utan att ställa den främst.
     Som vuxen, som förälder, som anställd och som emellanåt på randen till utmattningsdeprimerad är berättelsen nästan som en checklista. Onödigt lättirriterad? Absolut. Tunnelseende kring jobbet? Det med. Fast fulgråtandes i ett djupt hål utan möjlighet att komma upp på egen hand? Jajjemän! Känslan av att vara helt maktlös och befrielsen i att få hjälp? O ja. Hela processen ryms mellan bokens pärmar och jag vet inte om min son känner igen något av mig i Roland, men jag gör det och i teorin finns här också en yta att prata om det som kan vara så svårt att konkretisera både för sig själv och för någon annan, i synnerhet ett barn.
     Ett djupt hål har ett Candide-slut där Gunnar och Roland odlar sin trädgård och njuter av allt det vackra som tillåts växa så långsamt, så långsamt. Ibland gråter Roland fortfarande, det hör till saken att man måste det, att det måste rinna ut och över, men han verkar inte vara arg längre. Trädgården läser jag dock inte som det viktiga, utan snarare utrymmet, lugnet, förmågan att inte bara låta växterna växa långsamt utan även Roland.
     Nog talar boken till mig extra mycket eftersom jag själv då och då sitter och dinglar med benen på kanten till det djupa hålet. Det verkar kallt och mörkt där nere, dessutom oerhört svårt att komma upp, men det kan inte hjälpas för där nere får man kanske vara i fred ett tag.

Show 1 footnote

  1. Nu går det absolut att argumentera för att Cikada inte är en barnbok.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!