Originaltitel: Paradise Now
Regissör: Hany Abu-Assad
Manus: Hany Abu-Assad, Bero Beyer och Pierre Hodgson
Språk: Arabiska
Land: Frankrike, Tyskland, Holland och Israel
År: 2005
Längd: 90 minuter
Det här är troligen den mest spännande titeln under Norrköpings filmfestival. En fransk/holländsk produktion om situationen i Israel/Palestina.
Barndomskamraterna Said (Kais Nashef) och Khaled (Ali Suliman) har blivit rekryterade för att genomföra en självmordsbombning i Tel Aviv. De får spendera sin sista natt med sina familjer, men eftersom operationen är hemlig får de inte nämna något om det.
När de är riggade och klara att springa in i Israel går något snett och det blir nu upp till de båda att avgöra sina egna öden.
Är det verkligen såhär vi ska lösa konflikten?
Paradise Now är en verkligt stark film. Den börjar ungdomligt och en smula humoristiskt, men allt eftersom blir den allvarligare och mörkare. Övergången sker smidigt och oroväckande enkelt, något som känns rätt i en miljö där situationerna snabbt kan gå från hopp till desperation.
Skådespelarna är verkligen fenomen. De två som spelar Said och Khaled har, vad jag kunnat luska fram, inte gjort något tidigare, och med det här som debut kan det bara båda gott inför framtiden. Samtliga skådespelare gör ett underbart och trovärdigt jobb för att förmedla den värld som människor faktiskt lever i idag.
Filmen är väldigt jobbig. Det märktes framförallt när sluttexterna började rulla. Jag såg den i en rätt så full konserthall (!) och när texterna kom och allt ljud försvann så var verkligen allt ljud borta. Ingen rörde sig. Ingen sa något. Den här filmen visste var den tog.
Det är en liten sak som kan vara lite knepig med filmen. Man kan bli lurad att se palestinierna som offer. Javisst, situationen i området är hemsk, men de som bombar gör inte situationen bättre. Jag ser det dock på ett annat sätt.
För mig väckte filmen nämligen två känslor. Djupaste medlidande. Djupaste avsky.
Precis som den borde göra.
Jag kan inte annat än rekommendera den här filmen. Det är en av de starkaste filmer jag sett, och förmodligen det bästa som inte kommer visas på biograferna i år. Tyvärr. Den förtjänar allt gott.