141 s. Bokförlaget Polaris 2026 (2026)

Fyra 20nånting puckon på en true crime-roadtrip genom Sverige. Ja, författaren Mikael Yvesand (f. 1986) följer upp sina två romaner Häng City (2022) och Våran pojke (2025) med en tredje del, Ha en nice dag, i vad som förmodligen utgör en trilogi om anti-hjältar i en icke-handling som är allt annat än publikfriande, men som passar utmärkt för somliga som uppskattar “viben” som ungarna skulle säga nu för tiden.
Huvudpersonen Johan har bestämt med sina vänner Jonna, Kalle och Bennus (som egentligen heter Dennis) att göra en bilresa genom sommar-Sverige. Hur det gick till vet han inte riktigt, det var väl helt enkelt så att ingen tordes banga och när Ha en nice dag börjar väntar Johan i bilen utanför Jonnas bostad. Han känner sig inte som huvudpersonen i sitt liv, har nog aldrig gjort. Men han har vännerna, i alla fall, även om de inte delar hans entusiasm för kända brottsfall.
De börjar i Kalmar, stöter på en full herre som kanske eller kanske inte sluddrar något om sin mamma, men de hjälper honom hem. De dricker slush och traskar runt i Linköping i spåren efter dubbelmordet 2004. De hamnar i Umeå och stadsdelen Haga, förstås.
Att Häng City, Våran pojke och Ha en nice dag hör samman och är sprungna ur ett 1990-tal råder ingen tvekan om. Där videovåld och våldsamma datorspel, förändrade medievanor och liverapportering om våldsdåd, nedmonteringar av samhället och rastlöshet fungerade som en motor för en hel ungdomsgeneration. Kanske var vi den första generationen som inte blev agade i bred skala, där våldet var huvudsakligen fiktivt eller medierat, vilket skapade ett rum att inte bara förfasas utan även fascineras och förundras över det. Och våldet pyr i grunden i alla böckerna (och tar i Våran pojke också konkret form), men kanske inte mer än vad det gör i samhället i stort där “true crime” (trots all önskan mindre gängkrig och om hårdare tag) är en obegripligt populär genre att konsumera.
Yvesand säger sig skriva trams och humorn är emellanåt tämligen svart, men den eventuella rädslan att faktiskt säga något hindrar honom inte från att göra just det. Som skildringar av tidsandan perioden sent 1990-tal till 2010-tal har böckerna mycket att säga, i synnerhet till oss som generationsfränder och till dem som försöker sig förstå oss ängsliga åttiotalister.
Genomgående skildrar Yvesand också vänskap, i synnerhet pojkar och män emellan, på ett nyttigt men kanske inte så smickrande vis. Samtidigt är det kanske just det vi behöver se, det sköra och nakna i att ha personer i sin närhet som man under en tid i sitt liv anförtror allt. Jag tror vi alla har personer vi saknar, som försvunnit ur våra liv, inte med en smäll utan som andedräkt en kall dag. De som var livsluften, men som man inte hört från på … ja, när var det nu? Äsch, vi är ju vänner på Facebook. (Som för övrigt lämnar en del att önska i fråga om att utvärdera vänskaper.)
För huvudpersonen Johan som aldrig känt sig som huvudpersonen i sitt liv, är risken att bli lämnad kvar, ensam, påtaglig. Som när han beskriver planeringen av bilresan:
Vem som kom på idén minns jag inte, men vi bestämde nån gång i vintras att vi skulle bila genom hela Sverige “till sommaren”. Vi trodde kanske inte att vi skulle leva till sommaren men det gör vi tyvärr och ingen har vågat banga sen dess. Kanske för att vi är fyra stycken. Hade man varit två vore det enkelt – endast en som blir besviken. Men det krävs bara fyra ficklampor för att skapa ett monster. Fyra streck för att skapa en cirkel. Där har jag alltid varit tydlig.
Och cirkeln ska omsluta dig.
Och cirkeln är evig.
Hade det inte betytt något hade det inte blivit av, men jag läser Johans tydlighet, och bortser från eventuella geometriska brister, som en besvärjelse, mer än något annat. Hade de varit fem hade det varit ett pentagram, men så är det nu inte, så i stället blir det en roadtrip, en resa mot ett givet slut.
Ha en nice dag har mycket att säga, men hade det inte varit för Yvesands associationsförmåga och oortodoxa inställning till sådant som litterära konventioner tror jag inte han hade varit lika framgångsrik. Varje sida, ja nästan varje mening, bjuder på en bisats, en liknelse, en betraktelse som får mig att antingen skratta eller tänka “å fan”. Det är en lekfullhet som i allra högsta grad tar avstamp i huvudpersonernas sinnevärld, där bilar strejfar på GPSen, tvål får händerna att gnissla som halloumi och någon står och vibrerar som i Paranormal Activity. Det är helt enkelt väldigt roligt, trots våldet, trots det makabra, att läsa Yvesand och det ska bli väldigt spännande att se vad som händer när han lämnar Johan och ungdomens rotlöshet för att skriva om något annat.
