Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
George Orwells (1903-1950) inflytande som satiriker, samtidsskildrare och dystopiker har format en del av det språkbruk vi använder för att beskriva totalitära samhällen. Romaner som 1984 och Animal Farm är kanske de främsta exemplen. I essän (om man nu inte vill kalla det självbiografi eller poetik) Why I Write redogör Orwell för de drivkrafter som motiverar skrivandet, såväl som det politiska spelet under andra världskriget och hur språket urholkas. Båda spåren är intressanta för oss idag, även om vi nu har andra förutsättningar och perspektiv.
Låt oss börja med varför vi skriver:
- Sheer egoism. Desire to seem clever, to be talked about, to be remembered after death, to get your own back on grown-ups who snubbed you in childhood, etc. etc. It is humbug to pretend that this is not a motive, a strong one. […] Serious writers, I should say, are on the whole more vain and self-centered than journalists, though less interested in money.
- Aesthetic enthusiasm. Perception of beauty in the external world, or, on the other hand, in words and their right arrangement. Pleasure in the impact of one sound on another, in the firmness of good prose or the rythm of a good story. […] Above the level of a railway guide, no book is quite free from aesthetic considerations.
- Historical impulse. Desire to see things as they are, to find out true facts and store them up for the use of posterity.
- Political purpose – using the word ’political’ in the widest possible sense. Desire to push the world in a certain direction, to alter other people’s idea of the kind of society that they should strive after. Once again, no book is genuinely free from political bias. The opinion that art should have nothing to do with politics is itself a political attitude.
Alla författare, menar Orwell, drivs av samtliga ovanstående faktorer. Visst, drivkrafterna är olika starka hos olika personer, men i grund och botten är alla som skriver påverkade av dem. Jag själv är förmodligen och generellt minst intresserad av det historiska och mest intresserad av det estetiska och politiska, men som Orwell mycket riktigt påpekar varierar drivkrafternas påverkan från en stund till en annan.
George Orwell var starkt påverkad av de krig som rasade i Europa under hans livstid. Under spanska inbördeskriget var han på plats för att, som han själv lär ha uttryckt det, ”Fight against fascism”. Det var lättare sagt än gjort i den politiska snårskog han kom till. Till en början anslöt han sig till kommunisterna, men hans inställning gentemot dem kom att förändras (och för en djupdykning i det finns det andra texter som sannolikt är mer lämpliga). Vid fronten lyckades en krypskytt skicka en kula genom halsen på honom. Det är ingen överdrift att säga att George Orwell såg kriget på nära håll. När andra världskriget några år senare rasade var Orwell en bisittare till striderna, vilket gav honom utrymme att vässa pennan för en annan typ av strid. På så sätt växte de politiska ambitionerna i författarskapet om de tre andra som, enligt Orwells egen utsaga, borde vara starkare, vore det bara fredstid.
De fyra kategorierna av drivkrafter står sig rätt väl, även om jag kan känna mig obekväm med de drastiska formuleringarna. Kanske beror det på att jag så lätt blandar ihop drivkraft och belöning. Jag skriver för att jag vill dela med mig av en god historia, kunskap eller det sköna. När jag gör det och får bekräftelse på att min givmildhet var uppskattad stimuleras egoismen. För all del, vill någon betala för det jag skriver är det också bra för mitt ego, likväl som när någon vill publicera det eller sprida det vidare. På samma sätt belönas min politiska drivkraft när någon accepterar min beskrivning av verkligheten eller väljer att sträva mot samma mål som jag. Belöningen som del i det hela lämnas av Orwell orörd.
En lång, lång passage om Storbritanniens väg till socialismen och omöjligheten i Indiens självständighet, med känsloargument om patriotism och kämpaglöd följer sedan. Det är lätt att med facit i hand avfärda George Orwells politiska skildring. England klarade sig utan socialism, Indien blev självständigt och de samhälleliga omvälvningarna utebliv till viss del. Samtidigt var andra världskriget ett myrbo av faktorer som påverkade det ena och det andra. En fjärils vingslag hade kanske kunnat ge Orwell rätt. Det främsta förtjänsten med den här beskrivningen är snarare dess analys av nuläget och dess beskrivningar av hur det skulle kunna vara. Jag som varandes icke-patriot kan åtminstone enas med Orwell om att det hyckleri, orättvisor och pengarnas makt över folket är problem som behöver åtgärdas.
För att kunna åtgärda det kan vi inte låta språket urholkas utan sträva mot tydlighet, menar Orwell och stipulerar mot slutet av Why I Write sex skrivregler:
i. Never use a metaphor, simile or other figure of speech which you are used to seeing in print.
ii. Never use a long word where a short one will do.
iii. If it is possible to cut a word out, always cut it out.
iv. Never use the passive where you can use the active.
v. Never use a foreign phrase, a scientific word or a jargon word if you can think of an everyday English equivalent.
vi. Break any of these rules sooner than say anything outright barbarous.
Som ni kan se bryter både jag och Orwell mot reglerna gång på gång på gång. Det Orwell gör är att argumentera för att språkbruket är omedvetet (om man inte aktivt eftersträvar medvetenhet) och att han bryter mot reglerna. Det är en enkel utväg ur en språkdiskussion och det är tur för läsningen av Why I Write att hans regler kommer först på bokens näst sista sida, annars hade sökandet efter Orwells misstag sannolikt gjort läsningen outhärdlig. Om man här bortser från författarens språkliga tillkortakommanden, pekar han på en viktig sak:
Otydlighet eller dubbeltydlighet i det politiska samtalet har blivit en regel snarare än ett undantag vilket naturligtvis gör det politiska samtalet till lite av en omöjlighet. Hur kan vi nå fram till målen om politikerna svävar på målen, så att säga? Genom själva språket skapas barriärer, medvetet eller omedvetet, som gör att vi inte sällan startar diskussioner med vitt skilda utgångspunkter. Kanske beskriver George Orwell det bäst själv, när han i 1984 formulerar Partiets slagord: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Orwells samtid var krigshärjad och därmed kan man kanske ursäkta ett visst mått av försiktighet, men idag är hotbilderna mer indirekta vilket gör att vi inte bara måste bli tydliga utan också kan kosta på oss att arbeta för ett politiskt klimat som tillåter och uppmuntrar det konstruktiva samtalet. Är det något vi ska bära med oss från Why I Write är det just det: kräv besked, ge raka svar, ställ ärliga frågor.