Dale Vince
200 s. Ebury Press 2020 (2020)
Det har slagits fast att män i allmänhet har svårare att förstå att klimathotet är på riktigt och att anpassa sig därefter, och det är rimligt att anta att det har med manlighet. Därför är det extra roligt att sätta sig in brittiske Dale Vinces (f. 1961) resa från biker boende på vägarna till innovatör inom grön teknik och ägare av fotbollsklubben Forest Green Rovers FC. Den har han beskrivit i sin självbiografi Manifesto.
I tonåren gav han sig ut på vägarna. Först på hoj, sedan i lastbilar, ambulanser och diverse andra stora fordon ombyggda till husbilar. Utan fast plats och adress var han och de som levde som honom utsatta för många mer eller mindre brutala vräkningar. Hur som helst, en vändpunkt kom vid en festival i början av 1990-talet. Mobiltelefonerna var stora som två tegelstenar och krävde rejält med ström. Vince byggde ett vindkraftverk och kopplade in telefoner som gjorde succé. Det var början på en lång rad företag med fokus på grön energi. Han grundade Ecotricity och var en pionjär i branschen i Storbritannien och världen.
Manifesto är en ganska rak berättelse, litterärt inget märkvärdigt (tyvärr), men Vince är en principfast och inspirerande figur som inte hymlar med att förändringar inte bara behövs utan i allra högsta grad är möjliga, både genom handfast arbete och att gå före. Som entreprenör har han även den i sammanhanget aparta hållningen att man äter för att leva, inte lever för att äta, det vill säga, vinst ska investeras, inte läggas på hög (eller, kan man anta, finansiera rika knösars nästan-rymdresor). Inställningen har varit framgångsrik, berättar han, men också skapat en del konflikter med bland annat Thames Energy och Tesla (apropå rika knösar) som försökt att till varje pris köra över honom.
Och ja, fotbollslaget han numer är ordförande för är helt veganskt, strävar mot nollutsläpp, har ekologiskt fotbollsgräs och går hyfsat i League Two.
Det går att förena klassiskt manliga intressen (sic!) med hållbarhet, vilket Vince visar med all önskvärd tydlighet. Översatt tror jag att den skulle kunna få en stor och svårnådd läsekrets, vilket jag också hoppas är fallet internationellt. Som litterärt verk lämnar den en del att önska, lite väl mycket CV-karaktär och jag känner att jag kanske inte är den som är mest lättroad av olika lastbilsmodeller, men det kan jag stå ut med för den stora sakens skull. Jag tror det vore bättre med fler Vince än Musk, Bezos och Branson.