Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
När Francois Voltaire avslutade sin klassiska Candide med orden ” – Det är väl talat, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård.” var han sannolikt medveten om dess oklara betydelse. Åtskilliga tolkningar har gjorts, de flesta utifrån upplysningsidealen och de är säkert adekvata. För min del tänkte jag ta honom på orden. Vi måste odla vår trädgård.
När jag fyllde tjugo, eller möjligen tjugoett, fick jag av min mormor en apostlalilja (Neomarica northiana). Jag var precis på väg att flytta hemifrån, eller så hade jag redan gjort det, och med ett snett leende räckte hon över den ståtliga växten och bedyrade att den var lättskött. Jag tog henne på orden, ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle räckt mitt tjugoåriga jag något levande som krävde arbete och hoppas på att det skulle överleva. Det vore helt enkelt inte särskilt klokt. Apostlaliljan följde med mig till Linköping och vattnades emellanåt, då och då när jag kom ihåg det, utan något större engagemang.
En dag kom jag hem och såg att något märkligt hade hänt på ett av de långa smala bladen. Vad var det för något? Någon parasit eller sjukdom som glupskt tänkte sätta i sig min stackars växt? Nej, det såg inte särskilt farligt ut. Till slut insåg jag vad det var: en blomma, en liten blå och violett blomma samt några nya blad. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag bröt loss bladen och planterade dem i en ny kruka. Det var början på en märklig resa.
Idag planterade jag nämligen ytterligare två skott från apostlaliljan och de står nu bredvid moderplantan. Hon ser stolt ut, moderplantan. Nästan lika stolt som jag är, för de två skotten jag planterade idag var förmodligen skott nio och tio i ordningen. Inte nog med att jag lyckats få växten att överleva, jag har dessutom fått den att vilja sprida sig i vår kalla, mörka värld där växtlighet, likt allt annat liv, verkar vara dömt till undergång.
Likväl måste vi odla vår trädgård.
När jag flyttade in i min andra lägenhet i Linköping, en lägenhet min polare precis skulle flytta ur, lämnade han efter sig ett paradisträd (Crassula ovata).1 Även den en lättskött växt tämligen passande för en person utan större hortikulturella ambitioner. Sen jag fick den har den växt enormt, väller ut ur den vita IKEA-krukan och ser ut att trivas där på min ena högtalare (den kanske uppskattar musiken?). För någon vecka sedan upptäckte jag att jag kanske vattnat den för mycket, rädd för att sommarhettan ska ta mitt kära träd ifrån mig. När jag hällde av den lossnade en stickling som jag ställde i vatten för att den skulle få lite rötter. Idag fick även den flytta till en riktig kruka i hopp om att den ska växa ikapp det andra paradisträdet.
Jag är inte särskilt optimistisk inför framtiden för vår planet. Därför måste jag uppskatta ironin i att jag ägnar energi åt att odla och ta hand om en växt med namn taget från ett fenomen John Milton mycket riktigt förklarat förlorat. Måste vi odla vår trädgård? Måste vi verkligen det?
Det är med hopp jag ser mina växter sträcka sina stjälkar mot himlen som om de vet något vi inte vet och ivrigt försöker uppmärksamma oss om dess hemligheter. Kanske är det så. Kanske är växternas ihärdighet och ofrånkomliga optimism det vi kommer bli tvingade att förlita oss på.
I inflyttningspresent fick jag och min dåvarande sambo en fiolfikus (Ficus lyrata) som hennes katt smakade på direkt. Alla blad från den ståtliga växten föll av nästan omedelbart och jag var beredd att slänga bort den, kanske köpa en ny för att inte mamma skulle upptäcka mitt nederlag. Av någon anledning fick den stå kvar. Den nakna stammen stack visserligen i hjärtat på mig, men att slänga den var uppenbarligen jobbigare. En tid gick, den glömdes sakta bort. En dag upptäckte jag att ett nytt litet blad skjutit ut på toppen. Hade den överlevt? Visst hade den det. Idag har den fortfarande en naken stam som ivrigt påminner mig om dess historia, men högst uppe har nya blad växt ut, allting tyder på att den mår bra. Det är möjligt att det ska vara så (som datorfolk uttrycker det: ”it’s a feature, not a bug.”) men jag finner ändå tröst i fiolfikusens heroiska comeback.
Fiolfikusen har blivit symbolen för att jag kanske inte är något krukväxtorakel, men att jag kompenserar det med talang och vilja. Jag överväger att slänga ut de tre stackars palmerna som redan från början fick en dålig start (men som Tom Smith i Seabiscuit, eminent spelad av Chris Cooper, säger: ”You know, you don’t throw a whole life away just ’cause he’s banged up a little.”) och ersätta dem med något större, något häftigare, något dyrare. Jag vet inte vad jag håller på med, det gör jag sällan. Istället läser jag in mig, som uppslukad, på olika växter. En monstera (Monstera deliciosa) kanske? Jag minns en sådan från mitt barndomshem, det prydde hörnet vid skivspelaren. Jag kände mig alltid väldigt liten intill den (och det var jag nog också), väldigt ödmjuk inför dess stora blad och dess respektingivande namn. Monstera. För några år sen skulle jag aldrig gissat på att jag idag skulle ha ett sug att tämja denna gröna best. Ingen utmaning är för stor. Inte rörande krukväxter, inte rörande något annat heller. Det är en resa.
Mitt intresse är på en mycket basal nivå. Jag tycker det är roligt. Jag får energi av att hålla växterna vid liv, men jag kommer aldrig försjunka till den nivå av fanatism som den gode August Strindberg uppvisar i sin essä ”Min trädgård” ur Prosabitar från 1880-talet där han ivrigt förbannar diverse växter och skadedjur som förstör harmonin i hans paradis, om än uppdiktat. Jag tror mig inte ha något gemensamt med författaren; han en härjad själ, jag oftast lugn till sinnet. Kanske för att han vet mer och låter sig provoceras. Kanske för att våra trädgårdar är olika. Likt honom försöker jag att alltid bära med mig min trädgård (”Men jag har en vinterträdgård också, som jag kan, liksom den vise, föra med mig över allt, och i den har jag också infört några nyheter, som väl icke kunna kallas onödiga.”). Det den lärt mig är kunskaper jag alltid kommer ha nytta av oavsett om jag ska tämja en monstera eller nedtvinga ord på ett papper. Därför måste vi odla vår trädgård.
Kul att se att vi har ett gemensamt intresse. Jag känner väl igen mig i texten. För mig ligger problemet oftast i att växterna ser lidande ut, men har jag då vattnat för mycket eller för lite?
Javisst!
Det vore naturligtvis mycket enklare om växterna kunde berätta vad de ville (å andra sidan kanske de kan det, för någon som behärskar språket). Då skulle det nog bli en himla massa klagande, i och för sig. :)
Vi hade också en monstera vid skivspelaren när jag var liten!
Dessutom påminner du mig om att jag måste läsa mer Strindberg.
Undrar om det säger mest om skivspelare, monsteror eller oss? :D
Och måste och måste vet jag inte… Strindberg läses bäst i mycket små doser har jag en känsla av.
Förresten, boken heter nog Prosabitar från 1890-talet och inget annat. Åtminstone var det vad jag hittade. :)
Det stämmer, jag skyller på temporär förvirring.
Monsteran var flyttpresent från min mormor när jag flyttade hemifrån 1978. Det lever fortfarande, är två meter hög och får inte plats bredvid skiv- (eller CD-) spelaren längre.