Det fanns en tid i mitt liv då jag tittade på film. Så ödesmättat, gör jag inte det längre? På den tiden disponerade jag min tid alldeles själv, det var inte bättre än nu, men det gjorde att jag kunde se en eller två filmer per dag.1 Jag såg många riktigt bra: Casablanca (1942), Pan’s Labyrinth (2006) och Lost in Translation (2003). Men också en alldeles förfärande mängd dåliga filmer: Proof of Life (2000), Mad City (1997) och Twisted (2004)2. Jag behövde inte vara så noga, helt enkelt.
Nu ser jag inte film så ofta, knappast konstigt, med tanke på att jag har svårt att hålla mig vaken efter nio om kvällarna, men också för att jag har svårt att göra den, i brist på bättre uttryck, investeringen. Ska jag och min partner ägna två timmar3 så vill jag att det ska vara något bra, något jag kan stå för inför henne och som är värt besväret.
Sund inställning! säger du utan att jag uppfattar ironin i rösten.
Ja, jag tycker det, det är mycket rimligare att titta på någon halvdan tv-serie på 13 gånger 45 minuter per säsong i fyra säsonger, eller hm, åtta säsonger av somliga drakrelaterade serier där första säsongen är riktigt dålig.4 Jag kan sluta när jag vill et cetera.
Okej, lite konstigt är det.
Vi ägnar mycket längre tid åt att försöka välja film och sedan konstatera att vi inte lyckas för att sedan sätta igång någon serie eller gå och lägga oss. Det finns filmer vi vill se, men ofta är motståndet så stort mot att starta dem: Tänk om vi blir besvikna!
Något patologiskt är det säkert, men den senaste veckan har vi sett inte mindre än två långfilmer. KBT vid min ära! Och båda riktigt, riktigt bra. (Mjuk landning.)
Först såg vi Aniara (2018), filmtolkningen av Harry Martinsons diktepos med samma namn.5 Regissören Pella Kågerman har gjort en varsam tolkning av en diktsvit som sprungen ur en annan tid berättar om undergången. Den kommer sjokvis, obarmhärtigt, för i stora drag är det aldrig hemligt varthän vi är på väg. Ut, ut i världsrymden, bort från allt det kända med bara oss själva kvar att bryta ner. Mycket välgjort och mycket sevärt och jag får kalla kårar bara av tanken på att ha sett den instängd i de sarkofager den visades i på Göteborgs filmfestival för några år sedan. Det var brutalt nog i vår soffa.
En annan stämning men ändå inte allt för långt ifrån Aniara har den andra filmen vi såg: Spring Uje spring. Doktor Kosmos-sångaren Uje Brandelius6 gjorde en scenföreställning om hans Parkinsons-diagnos vilket sedan blev en film regisserad av Henrik Schyffert7 med Brandelius i huvudrollen. Undergångsstämningen är mer personlig här, när familjeliv och repetitioner med bandet vittrar sönder under hans darrande fingrar. Varken skosnören, skjortknappar eller pianotangenter är överstigbara hinder när ens finmotorik sakta men säkert lämnar en. Det är roligt och det är sorgligt och det är ett sluttande plan, men i slutänden någon form av försoning vid tanken på att tillvaron visserligen blir en annan nu, men man dör åtminstone inte av det.
Vad Aniara och Spring Uje spring illustrerar är (förutom att man kan ha långt värre problem än att inte kunna välja film, och förutom att undergången tydligen gör sig bra på film, och förutom att den existentiella undergången kan dramatiseras i så olika skala och ändå tala om ungefär samma sak, och förutom … nej, det kanske får bli en annan artikel som inte handlar om något så profant som att välja kvällsunderhållning) att man inte ens behöver gå särskilt långt för att upptäcka högkvalitativa filmer. Båda fanns på SVTPlay8, båda var lagom långa, ingen av dem hade varit något problem att stänga av bortsett från att det inte fanns en muskel i mig som ville göra det.
Filmmediet har alltmer stått åt sidan för tv-serier och jag lägger ingen värdering i det, men än finns det berättelser som låter sig berättas i film-format och kanske, bara kanske, är det inte hela världen att riskera att hamna framför Twisted igen, om det finns högvinster som Aniara och Spring Uje spring att upptäcka.
Om att välja film, undergången och varför det är värt att riskera att se Twisted
