Om det beror på det emellanåt fantastiska vädret, att jag inte trivs särskilt bra i min lägenhet eller på någon mer svårdefinierad rastlöshet är svårt att svara på, men faktum är att den senaste tiden har jag promenerat väldigt mycket. Både med givna mål och bara för promenerandets skull. Det är förstås en klyscha att diskutera hur vandrandet påverkar tänkandet, stimulerar kreativiteten. Jag kan trots det inte hålla mig från att skriva det här inlägget.
När jag gick hem genom natten igår kväll drabbades jag av en smula nostalgi. När jag var runt fjorton femton år och bodde i det lilla samhället Krokek, alldeles i närheten av Kolmårdens djurpark på Bråvikens norra kust, hängde jag en hel del med några kompisar som var året äldre än mig. Det senare har egentligen ingen betydelse, jag kände mig aldrig särskilt mycket yngre och jag tror inte de såg mig som någon jobbig lillebror heller. Hur som helst var det många sommarnätter vi rastlösa unga behövde fördriva på något sätt. Inte sällan genom att gå. Ibland fick vi för oss att traska runt Svinsjön, dimman låg över ängarna och finns det älvor så dansade de säkert just där, just då, men vi var för upptagna av våra egna liv för att bjuda in dem. Ibland drev vi bara omkring planlöst, ofta stötte vi på något stackars tidningsbud som med kaffet i högsta hugg försökte överleva ännu en natt. Jag kan sakna det där. Inte ungdomen, jag tror det är nyttigt att växa – oavsett hur man väljer att göra det. Inte kompisarna, åtminstone inte på det viset (jag saknar er för att ni är trevliga pajsare jag ser och hör av mig till för sällan), jag har ett nytt liv som jag trivs rätt bra i, trots allt. Inte Krokek, Krokek som jag minns det är ett avslutat kapitel, de gånger jag är där idag är samhället som förändrat och för allt jag vet skulle det kunna vara en helt annan plats. Det jag saknar är atmosfären, att glida genom den tjocka och fuktiga sommarnatten utan mål, som i ett vakuum där bara jag och de jag går med kan fundera på bara precis det vi vill. Igår när jag gick hem var det mycket som saknades men jag fick ändå en påminnelse om att det fortfarande går att hamna i samma stämning. Det är bara att säga till om ni vill vara med och försöka.
Samtidigt har jag genom att promenera ensam lyckats uppnå ett nästan trance-liknande tillstånd. I inlägget Om då och nu och sen skrev jag:
För en vecka sedan, ungefär, var jag ute och promenerade i det underbara vårvädret. Jag var ute nästan två timmar och det var då jag insåg, på allvar, den kraft en promenad kan ha. Ensam med mina tankar kunde jag både lyssna på mitt inre och till fullo insupa omgivningen, något man gör alldeles för sällan nu för tiden. Det här kommer dock framförallt handla om det tidigare.
Sen dess har mycket hänt och promenadens fantastiska funktion har prövats igen och igen. Att ensam ta en promenad hjälper mig att samla tankarna, inte nödvändigtvis komma fram till något, men jag lyssnar på mig själv bättre och det är förmodligen alltid bra. Och även om det inte handlar om regelrätta promenader så är traskandet alltid lugnande. När jag är arg går jag, kanske bara fram och tillbaka på samma fläck, när jag är nervös eller rastlös går jag, när jag är trött går jag, när jag är glad går jag, alltid detta ständiga gående och aldrig vill jag byta ut det. Jag vill bara gå mer, oftare, längre, på nya ställen, med sällskap.
Hmmmm, du ÄR min son… Det är ett underskattat läkemedel att promenera. Krokek finns kvar. Så även sovplatser.
Vid det här laget råder det nog inga som helst tvivel om det. :) Krokek som plats kommer förstås alltid finnas kvar, men Krokek har sedan länge varit något annat. Jag säger aldrig Krokek, jag säger ”landet” eller – om jag måste – Kolmården. Krokek fanns för 10 år sedan, nu är det något annat.
Det hindrar dock inte att jag borde gå ett varv runt Svinsjön i sommar, bara för att. :)
Det är tiden du saknar, kanske. Så är det i alla fall ofta för mig. Just den där känslan av att det fanns så oerhört mycket tid, överallt.
Jag vandrar gärna någon ljus sommarnatt.
Tiden, ja, kanske. Jag och en av de ovan nämnda kompisarna pratade lite om det igår. Vi, eller mestadels han, kom fram till att vi nog saknar Krokek (både som rumslig och tidslig plats) som mest när det är lite jobbigt runt omkring oss. Att vi mitt i problemen längtar till den platsen som för oss kommit att symbolisera den totala bekymmerslösheten. Hela världen var vår, men vi nöjde oss med Krokek tills vidare. Jag längtar sällan tillbaka, men nu när det är lite tufft har det blivit så och det måste hänga ihop på något vis.
Och det låter mycket trevligt. :)