Nino Mick, omslag formgett av Moa Schulman
432 s. Norstedts 2023 (2023)
Det är februari och förmodligen kallt i tändsticksfabriken i Tidaholm där flickorna arbetar med att fylla askar. De bankar till så att stickorna hamnar i ordning, petar ner dem, stänger asken och lägger den åt sidan. De har gjort så tusentals, ja, säkerligen miljontals gånger, på samma sätt, men just den här dagen tar en bunt stickor eld av friktionen och 46 fabriksarbetare blir innebrända i vad som kom att bli en av Sveriges värsta arbetsplatsolyckor. Året är 1875 och de omkomna går inte att identifiera, de begravs alla i samma grav. I författaren och poeten Nino Micks (f. 1990) roman Vulcan är det flickornas osaliga andar som får berätta om dem som kom att arbeta vid fabriken 34 år senare.
Att vara arbetare har aldrig varit lätt, men livet kring fabrikerna vid förra seklets början var omvittnat tufft. Låga löner, ingen säkerhet, förskräckliga arbetstider. Andra omständigheter kunde göra det värre. Det vet Sara, en av romanens huvudpersoner. Trots att hon kom till Tidaholm med två oäkta barn fann hon socialisten Salemon som ville gifta sig med henne. Hon kanske inte blev lycklig, men till freds åtminstone, men det kom att ändra sig när Salemon sattes i fängelse för vapenvägran och nu är hon ensam med barnen, lägenheten och en ynka lön, samtidigt som Tidaholm och flera andra industriorter är nära att brisera ut i strejk. För att klara sig låter hon den äldre Berta flytta in, hon som daglönar på vad sätt hon kan med sitt av fosforångorna vanställda ansikte. Och de två, Sara och Berta, kommer att komma mycket bra överens, på ett sätt som verkligen inte sågs med blida ögon på vid den tiden.
Mick skriver på västgötsk dialekt, berättarskaran mer tillgängligt, figurernas dialoger mycket bredare. Det är modigt. Jag trodde det skulle vara svårt att komma in i men det behövs inte många sidor eller ens rader för att det ska kännas fullkomligt självklart. Det passar både berättelsen och det opålitliga och originella berättarperspektivet hen valt för berättelsen. Ur orden kliver både människorna, tiden och misären fram och blir större än delarna och som projekt är Vulcan en imponerande historisk roman. Likt Sten i siden (2023) av Mikael Niemi tar den upp den sociala oro som präglade det tidigmoderna industrisamhället, men böckerna skiljer sig åt i det att Mick hela tiden behåller fokus, litar helt och fullt på den berättelse hen berättar.
Vad som gör Vulcan än mer imponerande är att Mick som tidigare mest sysslat med estradpoesi (och skrivit åtminstone en dikt som rört mig till tårar) nu slagit till med en så genomarbetad och fullfjädrad roman som om hen aldrig gjort annat. Hen visar en litterär bredd som få andra författare i hens generation.