Originaltitel: Mulholland Dr.
Regissör: David Lynch
Manus: David Lynch
Språk: Engelska
År: 2001
Vad finns det egentligen att skriva om den här filmen? Jag är mållös, egentligen, men jag ska försöka sammanfatta mina intryck av den här helvrickade filmen.
En kort genomgång av det som skulle kunnat vara en handling: En kvinna, vi kallar henne Rita (Laura Harring), råkar ut för en hemsk bilolycka och drabbas av minnesförlust. Hon stöter på skådespelerskan Betty (Naomi Watts) som kommit till Los Angeles för att försöka få ett jobb. Någonstans på vägen urartar dock det här…
…För i början av filmen ser man två personer som samtalar på ett café. Den ena ser man bara då, den andra ser man en gång till. Dessa två pratar om en dröm som den ene haft som de ska försöka ”bota”. Det går inget vidare…
Hur som helst, den här filmen följer de här två kvinnorna (Betty och Rita (eller vad de nu heter, argh)), regissören Adam Kesher, en liten blå ask. Alltså, det är så skumt. Se filmen istället.
Vad tyckte jag då? Jag har hört från någon att någon hört att David Lynch gjorde filmen som en tavla, för att visa att film också är konst. Var det syftet lyckades han väldigt bra för Mulholland Drive känns som en tavla fylld med människor, händelser, miljöer, känslor.
Jag är svag för surrealistisk film, och den här filmen är nästan bortom surrealismen. En hjärnamputation efter man sett filmen är att rekommendera. För så fort man har början fundera på vad som egentligen händer så är man förlorad för alltid. Vad är dröm? Är det dröm? Verklighet? Hur hänger det här ihop? Nej, det är kört.
Om man då bortsett från att man bör bli inlagd efter att ha sett filmen så tycker jag den är bra, som filmproduktion betraktat. Skådespelarna gör ett ypperligt jobb, musiken är välkomponerad och filmningen gör att man sitter som på nålar genom hela rullen. Det här är helt klart en ”måste se”-film, och jag kan förstå om man inte tycker om den, jag kan respektera att den inte passar alla, men man måste ha sett den.