Originaltitel: The Graduate
Regissör: Mike Nichols
Manus: Calder Willingham, Buck Henry och Charles Webb
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 2 september 1968
Längd: 105 minuter
Mandomsprovet tillhör filmvärldens riktiga klassiker och det är lite pinsamt att det dröjt så pass lång innan jag såg den. Simon & Garfunkels roll i det hela är dock något överdriven, måste jag tillstå. Det är fyra låtar (varav Mrs. Robinson är sparad till absoluta slutet och eftertexterna) som spelas om och om och om och om och om igen.
Ben Braddock (Dustin Hoffman) har precis tagit studenten. På den fest som hans stenrika föräldrar ordnat för honom kommer hans rastlösthet och hans brist på engagemang i sin framtid till ytan. Han vill inte plugga, han vill inte jobba, han vill bara vara. Mot festens slutskede ber den många år äldre Mrs. Robinson (Anne Bancroft) honom om skjuts hem, hon bjuder in honom för en sängfösare och ger honom ett förslag. Till en början blir Ben skrämd, men det kommer ändå att bli början på en märklig kärleksrelation som gör hans liv än stormigare.
Det är knappast något att sticka under stol med, men den största behållningen med att se Mandomsprovet är Dustin Hoffmans och Anne Bancrofts fantastiska skådespeleri och hur deras kemi får varje sen de är med i att slå gnistor. Övriga skådespelare är inte dåliga heller, men i jämförelse står de sig slätt. Och det är tur för filmen att huvudrollerna fungerar så pass bra, för filmens handling är knappast något utöver det vanliga. Tvärtom är det en ganska ordinär historia om två personer som finner sig i varandras armar trots att de inte borde. Skillnaden här är kanske att de båda är rätt pragmatiska, om än varandra hyffsat tillgivna. Det enda som kanske kan bidra till ökad spänning är det stora åldersgapet och hur Mrs. Robinson hunsar den unge Ben totalt.
Mot slutet av filmen rörs tyvärr rätt mycket ihop och det känns lite som att filmen går på tomgång. Jag undrar om det har med filmens ålder att göra (den är trots allt 43 år gammal) och att tempot bidrar till känslan, eller om det bara är handlingens fel att det inte känns riktigt tätt.
Mandomsprovet är förstås en given film att se, även för er som inte är så filmhistoriskt intresserade. Bara Hoffmans och Bancrofts samspel gör det värt det, och hade de inte varit så bra så hade garanterat mitt betyg varit betydligt lägre än vad det nu är. Skådespeleriet räddar lyckligtvis en ganska banal intrig.