Originaltitel: Man on the moon
Regissör: Milos Forman
Manus: Scott Alexander och Larry Karaszewski
Språk: Engelska
Land: USA, Storbritannien, Tyskland och Japan
År: 1999
Längd: 118 minuter
You’re insane, but you might also be brilliant.
Ovanstående replik säger managern George Shapiro (Danny DeVito) till den vid tidpunkten nästan okände Andy Kaufman (Jim Carrey) och repliken hänger kvar som en ledmotiv genom hela filmen.
Andy Kaufman var en banbrytande och i många fall hatad komiker vars humor ingen förstod sig på, men som idag blivit mer eller mindre vardagsmat. Han var excentrisk och gjorde vad som helst – även dra sitt namn i smutsen – för att skapa humor. Bristen på hämningar kan ha varit hans fall. I Man on the moon får vi följa Kaufmans början på karriären på små klubbar tillsammans med hans vapendragare Bob Zmuda (Paul Giamatti) till de stora scenerna och Saturday Night Live. Aldrig gjorde han det väntade och sällan fick han den typen av uppmärksamhet han förtjänade.
Filmen lyckas på ett fantastiskt sätt att illustrera ett människoöde som inte liknar någon annans. Den balanserar på en knivsegg när det gäller sinnesstämning. I ena stunden skrattar man, i nästa gråter man och i stunden efter är man förbannad. Det är för filmer som med sådan akuratess kan styra sina tittares känslor.
På många sätt lyckas filmen även ta till vara på Andy Kaufmans arv. Filmen börjar med eftertexterna för att – som Andy Kaufman uttrycker det – skrämma bort de som inte förstår sig på honom. En utmärkt illustration av filmens huvudperson.
Och apropå utmärkta illustrationer. Jim Carrey är en skådespelare som på alla sätt är som klippt och skuren för rollen. Vi vet sedan tidigare att han kan ”crazyhumor” (även om jag har lite till övers för det) och även att han är en fantastisk skådespelare när han väl vill, vilket han visat många gånger. Man kan inte förringa övriga rollprestationer (Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love är suveräna) men Jim Carrey står i en klass för sig.
Man on the moon är bland de bästa filmerna som har gjorts. Den berättar en historia, den är känslosam och den är en stilstudie i filmkonst.
så sant! och jag har svårt att räkna ut om Carrey faktiskt är lik Kaufman eller om han bara gör en klockren imitation. det är helt sjukt så många ansiktet carrey har.
Jag vet inte. Många saker stämmer överens mellan Kaufman och Carrey, men jag tror ändå att Carrey har någon form av karriärmässig självbevarelsedrift vilket Kaufman uppenbarligen inte hade. Oavsett vilket så tror jag skillnaden mellan de två egentligen är en helt annan. Kaufman såg sig som en entertainer på ett annat sätt, och Carrey ser sig snarare som en skådespelare.
jag menade hur han härmar kaufman så bra att han faktiskt ser ut som honom.
Ah, okej, ja, det stämmer nog.
Den här filmen är äckligt bra.