Igår såg jag Lars Winnerbäck live för fjärde gången. Han är onekligen en fantastisk konsertartist och på hemmaplan i Linköping finns det förmodligen ingen som slår honom. Årets sommarturnés upplägg liknande mest en minifestival med två scener och en rad artister som – får man anta – är handplockade av Winnerbäck själv. På det hela taget verkade arrangemanget varit väl utarbetat och till mångt och mycket en succé.
De första som framträdde var Cissi & Nour med Maud Lindström med sin föreställning Almost like boys. Det var väl ganska roligt, även om sexualupplysningshumor ofta känns rätt billig. Folk fnissar oavsett om man försöker vara rolig eller inte…
Därefter kom kvällens stora utropstecken: Emil Jensen, en mångkonstnär som främst roar andra med sina sånger och sina monologer. Jag hade aldrig hört talas om honom innan men någon gång ska väl vara den första, och om den första gången är som det här gången kommer jag vilja se honom fler gånger. Varm medmänsklig humor och ärliga sånger gjorde stort intryck på mig!
Nästa punkt på programmet var Sofia Karlsson vars ”grej” är att spela visor och folkmusik i långsamt tempo så att publiken hinner gå och kissa eller ta en öl innan nästa nummer. Nävars, men bortsett från de två tamburinspelarna så var Sofia Karlssons framträdande lite av ett sömnpiller. Tyvärr passade hennes musik inte alls för en livespelning som den här.
Miss Li är ett relativt nytt namn på den svenska musikscenen, men energiknippet från Borlänge har en utstrålning av sällan skådat slag. Därför gjorde det inte särskilt mycket att jag inte kunde lista ut om jag gillar hennes musik eller inte. Den har en tendens att bli lite väl mycket kravall för att vara njutbar i några större doser i 120 decibel.
Foto: Markus Israelsson
Sist men definitivt inte minst var Lars Winnerbäcks två timmar långa orgie i publikens kärlek. Varje gång verkar han förvånad över att folk gillar honom, något han verkligen inte borde vara. Kanske spelar han på det, kanske inte. Oavsett så var det 12 000 som sjöng med i varenda sång igår och jag hoppas att han själv ansåg att det var en värdig avslutning på turnén. När han tillsammans med Miss Li sjöng ”Om du lämnade mig nu” började den senare gråta – det var nog stort för henne. Och för oss i publiken.
Det var min fjärde konsert med honom. Han är stor. Nej, han är störst. Men jag kan inte låta bli att slås av att det är ganska mycket samma sak som de tidigare gångerna. Alltid samma låtar, alltid samma upplägg, alltid samma vilsna mellansnack. Han ger publiken vad vi vill ha, visst, men någon form av förnyelse vore roligt så att jag vet att jag får uppleva något speciellt nästa gång jag köper en Winnerbäck-biljett. Kanske behöver han vila och slipa sina vapen när ingen ser. Han är så pass populär nu att han kan ta ut svängarna.
Men mina negativa ord till trots. Inget slår Winnerbäck på hemmaplan i Linköping och jag lovar att jag kommer vara någonstans i närheten nästa gång han spelar. Jag vet inte ens om jag har något val.
jag såg miss li typ.. måste varit förra året på alternativfestivalen i Norrköping.
energiknippe verkligen! det är ingen musik som jag går och längtar efter men varje gång jag hör henne på radion blir jag alltid lite gladare, hon är ball.
när det gäller winnerbäck så har han tappat mig totalt, jag fattar inte hans senare plattor, alls :/
men han har iaf tryckt ur sig några riktiga guldkorn och det kan man inte ta ifrån honom!