Originaltitel: Little Voice
Regissör: Mark Herman
Manus: Jim Cartwright och Mark Herman
Språk: Engelska
Land: Storbritannien
Svensk premiär: 16 april 1999
Längd: 97 minuter
Little Voice började som en teaterpjäs, med namnet The Rise and Fall of Little Voice, skriven för huvudrollsinnehavaren Jane Horrocks och hennes fantastiska förmåga att imitera och agera. Och när jag ser filmen förstår jag vad Jim Cartwright såg i henne och varför det här är hennes film, från första stund. Jane Horrocks spelar en tillbakadragna flickan Laura, som av hennes mamma (Brenda Blethyn) bara kallas LV. Hon sörjer sin pappas död tillsammans hans gamla skivsamling samtidigt som hennes mamma bara rumlar runt, dricker och behandlar folk illa. En dag släpar mamman hem Ray Say (Michael Caine), en avdankad showbizman som hör LV imitera gamla sångerskor. Han får för sig att han ska göra LV berömd.
Filmens stora behållning är just Jane Horrocks förmåga. Det är knappast något att sticka under stol med att det är hennes insats som överhuvudtaget gör filmen sevärd även om Michael Caine, Jim Broadbent och Ewan McGregor (vars roll tyvärr känns rejält åsidosatt i resten av handlingen) också är mycket bra här. Men Jane Horrocks är något alldeles extra. Med spöklik precision väcker hon storheter som Shirley Bassey, Marilyn Monroe och Judy Garland, med flera (det är främst de tre jag kan identifiera) till liv. Och hon gör alla rösterna själv! Det är verkligen så att man inte tror sina öron när man hör flera fantastiska sångerskors röster komma ur en och samma person. För att ni själva ska kunna avgöra och beundra storheten har jag letat fram två YouTube-klipp (där hela filmen för övrigt finns) som väl illustrerar det som jag hyllar (och som avslöjar delar av filmen om man vill undvika det). Det första klippet är från den föreställning Ray Say får henne att göra: Little Voice 1998 Part 7; det andra är när Ray Say vill få henne att göra en föreställning till efter att hon brutit ihop: Little Voice 1998 Part 9.
Tyvärr för helhetsintryckets skull känns handlingen, och framförallt bihandlingen med Ewan McGregors blyge telefoninstallatör, en aning löst sammanhängande. Det hade med enkelhet gått att skriva om filmen till att bli mer sammanhängande och det tror jag den hade tjänat på. Det är också dess största nackdel och den avgörande anledningen till att filmen får en tre, om än en stark sådan.