Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Novellen är en litteraturform som i sin begränsade storlek är väldigt lämpad för språkliga såväl som tematiska och narrativa experiment. Jag kan förstå att författare tycker det är roligt att ta ut svängarna i ett såpass begränsat utrymme att man egentligen inte har något att förlora, och vissa författare verkar göra det emellanåt med idéer som kommer till dem. Fyllda av experimentlusta skriver de en rad noveller där slutresultatet sannolikt blir mycket varierande. I vissa fall kanske det blir det bästa författaren har skrivit, i andra kanske det bara blir pannkaka. Så långt allt väl.
Men när novellerna läggs på hög kommer vi till en kritisk punkt. Jag vet inte i vilken utsträckning författare själva vill ge ut novellsamlingar, men det är inte helt ovanligt och de där novellsamlingarna ställer ofta till en hel del problem.
När jag tar upp en bok, oavsett om det är en novellsamling eller en roman, förväntar jag mig någon form av enhetlighet. Jag vill ha en jämn och hög, men framförallt jämn, nivå på det jag läser. Det är inte nödvändigtvis ett språkligt problem, det kan handla om idéer eller innehåll, så länge det känns som att novellerna på något sätt hänger ihop är jag ganska nöjd. Det är dock sällan det är så, förmodligen mycket av just den anledningen att novellen är en form som är väldigt tacksam att experimentera med. Så å ena sidan tycker jag om experimenten, å andra sidan vill jag att noveller i en samling ska kännas som att de hör ihop. Inte en helt enkel nöt att knäcka, det här.
För när jag läst och recenserat novellsamlingar har jag ofta hittat en eller ett par favoriter i samlingen som sticker ut som bäst. Samtidigt finns det ofta en rad noveller som är bra men inte mycket mer, och ett fåtal som är riktigt dåliga. Då är det förstås svårt att recensera en sådan blandning och ofta har det resulterat i ett mellanbetyg (Privata liv fick en svag fyra, Sagor för barn över 18 år, Smoke and mirrors och Det osynliga barnet fick treor). Vid samtliga tillfällen har ojämnheten varit den avgörande orsaken till att enstaka riktigt grymma noveller inte räckt för att ge ett toppbetyg. Samtidigt är det svårt att recensera varje novell för sig i en samling. Eller… Varför är det det? Det vore väl intressant och givande, om än platskrävande, att recensera varje del i en samling så att det som är bra på allvar lyfts fram (och tvärtom förstås)? Själv satsar jag på att recensera produkter och då är det ju pärmarna och det som finns däremellan som ska recenseras, även om det är en novellsamling.
När jag skriver egna noveller är det sällan jag har i åtanke att de ska publiceras i en novellsamling och finner jag ingen vettig vinkling kommer de heller inte att publiceras så. Å andra sidan skrev jag Budgivning helt med novellsamlingsformatet i åtanke och där hänger novellerna (förhoppningsvis) ihop så pass att det känns som en enhet.
Men när det kommer till läsning av novellsamlingar, sättet man uppskattar dem på, är det förstås en annan sak. Det finns noveller i novellsamlingar som har fått mig hänförd, och de gör mig inte mindre hänförd för att resten av novellerna råkade vara mindre bra. Jag bär ju alltid med mig känslan av att läsa novellen och det tycker jag att man ska ta tillvara på.
Sen finns det förstås novellsamlingar som är enhetliga, jämna och mycket mycket bra: The Ladies of Grace Adieu, Fragile Things och The Nimrod Flipout.
Hur ser ni på samlingsverk? Är det de enskilda delarna eller helheten som är viktigast? Förstörs läsningen av dåliga noveller om det är en samling?
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!