Originaltitel: Little Children
Regissör: Todd Field
Manus: Todd Field och Tom Perrotta
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2006
Längd: 130 minuter
Sarah (Kate Winslet) är en hemmafru som spenderar hela dagarna med sin dotter, antingen hemma eller i parken. Brad (Patrick Wilson) är en hemmaman i ungefär samma situation. De två börjar spendera sin tid tillsammans och låter sina barn leka med varandra, samtidigt som de sakta men säkert fattar tycke för varandra. Det hela ställer förstås till livet för dem i den lilla orten där alla känner alla.
Handlingen bygger på Tom Perrottas bok med samma namn och ska visst spegla Gustave Flauberts klassiska Madame Bovary. Huruvida det är sant vet jag inte, men vad jag vet är att handlingen i Little Children är gripande, romantisk och otäck i all sin vardaglighet. Det ständiga hotet och närheten till ”oönskade element”. Jag vet inte, men Little Children gör mig deppig och jag tror det är meningen. Det enda problemet är att det ibland känns som två separata historier som inte nödvändigtvis hade behövt hänga ihop.
Att Kate Winslet är bland de bästa skådespelerskorna är knappast någon nyhet, men hennes manliga motspelare Patrick Wilson var för mig ett nytt namn och även han är vansinnigt bra i Little Children. Överlag är skådespeleriet mycket skickligt och trovärdigt genomfört. Det är jordnära precis som resten av filmen.
Little Children är en bra mycket välgjord film som med ett ryck tar ner en på jorden utifall man mot förmodan skulle tycka att världen är en lycklig plats där romantiken får leva fritt. Jag borde hata filmen för det…
”..med ett ryck tar ner en på jorden utifall man mot förmodan skulle tycka att världen är en lycklig plats där romantiken får leva fritt.”
Vilken käftsmäll.
Tja, som tur är gäller det bara under senare delen av filmen och en stund efter att man sett den, nu tror jag att världen är en lycklig plats igen. :)
Vilken tur! Nu är den närmaste framtiden räddad :)
Men det är verkligen jobbigt med filmer som lämnar en deprimerad efteråt. Det är konstigt egentligen att de påverkar en så mycket, det är ju bara på låtsas ^^.
Jag tycker det är jätteballt att saker som ”bara är på låtsas” kan påverka mig så mycket, ibland mer än vad verkligheten kan. På något sätt betyder det ju att även jag kan påverka folk på det sättet.
Hurvida den är en spegling av Flauberts Madame Bovary vet jag inte riktigt heller om jag kan hålla med om.
Boken är, förstås, bättre än filmen, men precis som du säger så är den så där vardagligt genuin och på samma gång läskig just för att den är så… Vanlig?
Jag gillar såna filmer och böcker, fast att man kanske borde avsky de egentligen. Men jag tycker ändå om att bli berörd och lämnad med eftertänksamhet ibland. Även om det är precis lika underhållande att skratta åt ytliga, innehållslösa filmer som American Pie emellanåt.
Jag gillar också Kate Winslet!
Men för att få vara så där ’besserwissrig’ som jag gillar att vara; Patrick Wilson spelar Raoul i Fantomen på Operan och den har du väl sett? :)
”På något sätt betyder det ju att även jag kan påverka folk på det sättet.”
haha, är du bara på låtsas? :D
Flisan: Fast jag hatar American Pie. :D
Och ja, visst har jag sett Fantomen på Operan men uppenbarligen lämnade han inget bestående intryck. Nåja, jag ska inte ta ifrån dig din bisserwesserpoäng. :P
Ante: Nej, men det jag gör är bara på låtsas.
För jag gav den ju topp-poäng genom att kalla den ytlig och innehållslös, hahaha! Men du förstår vad jag menar :)
Jag har sett Fantomen på Operan alldeles för många gånger så det är nog inte så konstigt att jag visste att det var han. Jag brukar till och med sjunga med, men det hör inte hit…
Kan vi inte ha en filmkväll och plöja massvis med filmer nån gång? Som vi gjorde ute hos Krell för flera år sen? Det var en av mina bättre filmkvällar :)
Nja, kanske inte toppoäng, men du verkade i alla fall antyda att du står ut med att se den. Jag skulle inte göra det ens om livet stod på spel. :)
En filmkväll låter som en jättetrevlig idé. Vi får ta och diskutera saken närmare. :)
Yeey! Och du äger ju nu mer en länk hos mig också.