Linus Kuhlin, inläst av Per Wasberg
3 h 52 min. Vibery Audiobooks 2023 (2021)
Jag minns första gången jag var på bio. Det var i sjätte klass, vi åkte med skolan för att se Brassed off (1996) och runt omkring sjöng mina klasskamrater på Björn Rosenström och jag förstod ingenting av vad som sjöngs eller så förstod jag men önskade att jag sluppit eller så kände jag också lite av en kittlande känsla av att sjunga något osedligt … vad vet jag? Att ha växt upp på 1990-talet med det utbud av tv-program och annan populärkultur som var helt tillgänglig och okommenterad är förenat med en viss kognitiv dissonans. Om detta vittnar essäsamlingen Du kan få fyrkantiga ögon av Linus Kuhlin (f. 1993), vilken kan beskrivas som en nostalgisk berg-och-dalbana värdig Mosquito (1998–2002).1 Allt var kanske inte bättre förr, men formad av det blev man oavsett.
Nå, om du som jag (inledningsvis) skakade på huvudet när du såg att ”Rid mig som en dalahäst” toppade lyssningslistorna2 tror jag det kan vara nyttigt att ta en blick i bakspegeln, exempelvis till den 31 maj 1996. TV4 följde upp sin succé Sikta mot stjärnorna (1994—2002) med Småstjärnorna (1995—2001, 2003) där barn fick mima till sina favoritartister och just den där kvällen i slutet av maj gick två åtta-åringar upp på scenen i full raggarutstyrsel och sjöng om ”Framme vid parken/ Står pöken på marken/ och väntar på varsitt stick”. Om detta, och om hur enormt stora Ronny & Ragge var, påminner oss Kuhlin om. Ronny & Ragge var kanske inte barnprogram, men det såg ut som och kändes som barnprogram och sändes i samma segment som de låt-oss-säga-riktiga barnprogrammen, men moralpaniken handlade om hårdrock och rollspel och videovåld så grabbarna med pök i blicken fick vara kvar, liksom andra program i samma genre.
Men det är orättvist att döma 1990-talet på bara ett exempel och det är nog inte heller meningen. Jag upplever Kuhlins blick som ömmande trots att han med bravur pekar ut det absurda i somliga av de produktioner som vi utsattes för. Du kan få fyrkantiga ögon är en kärleksförlaring till det kulturutbudet som fanns, inte för att det var perfekt utan för att det inte fanns några alternativ. Vi kan inte gå tillbaka och redigera bort de sämsta bitarna utan vi får dras med både det genom hela 1990-talet repriserade Joelbitar (1988—1990) och Eva & Adam (1999—2000), både Full frys (1999) och NileCity 105,6 (1995). De tjugo essäerna är på intet sätt heltäckande, men de är ett axplock från den vilda platsen som var 1990-talets tv, i åren kring reklamkanalernas och dataålderns intåg, och jag myser (med skämskudden nära till hands) rakt igenom hela boken.
Du kan få fyrkantiga ögon finns mycket generöst att ladda ner från Kuhlins webbplats, så om du inte vill lyssna på den föreslår jag att du plockar hem den därifrån.