Andrus Kivirähk — The Man Who Spoke Snakish

Andrus Kivirähk, i översättning av Christopher Moseley, omslag formgett av Gretchen Mergenthaler
442 s. Grove Press 2017
I original på estniska Mees, kes teadis ussinónu (2007)


Andrus Kivirähk (f. 1970) är en av Estlands främsta författare, både i fråga om popularitet och med tanke på den osannolikt höga produktionstakten han verkar hålla. Om man får tro Wikipedia skrev han mellan 1992 och 2017 hela 39 böcker (både barn- och vuxen-), 32 pjäser och manus till 11 film- och tv-produktioner (en uppräkning jag tvivlar på är komplett). Av någon anledning jag inte minns nu fick jag upp ögonen för hans roman The Man Who Spoke Snakish för fem år sedan, men kom mig inte för att läsa den förrän nu i min ambition att beta av en del av de böcker som bara blivit stående i hyllan.
     Förr fanns alla ester i skogen, bodde i hyddor, åt kött och pratade ormiska (”snakish”) med djuren, men sedan de järnklädda männen kom har allt fler flyttat till byar för att slita på sädesfält och tillbe en enda allsmäktig älvavarelse i stället för alla dem som vistas i vattendrag och träd. I denna brytningstid växer Leemet, romanens berättare, upp. Som liten betraktar han byn på håll, avundsjuk på spinnrockar och brödspadar men efter att ha få smakat något så vederstyggligt som bröd är han övertygad om att livet i skogen också är hans liv. Men avfolkningen fortsätter och de få skogslevande som finns kvar blir allt rabiatare kring det gamla livet. Leemet ser allt omkring sig ta slut utan att riktigt finna ro någonstans.
     The Man Who Spoke Snakish är en uppväxtskildring i ett Estland som i strikt historisk mening nog aldrig funnits, utan snarare ett mytologiskt land. På så sätt har romanen mer gemensamt med nordiska gudasagor, Neil Gaimans mytologiska återbruk eller varför inte Gabriel García Márquez magiska realism. Att björnhanar förälskar sig i människokvinnor (och biter huvudet av männen), att vargar mjölkas och rids och att det går att gå i dvala tillsammans med huggormarna är lika självklart, ja kanske ännu mer självklart, än att någon skulle äta bröd eller underkasta sig herremän från fjärran land. Kivirähk bygger skickligt upp brytpunkten mellan det gamla och det nya på ett sätt som gör det enkelt att för mig som läsare köpa världsbilden. Emellanåt är den väldigt1 våldsam, och det fysiska våldets ständiga närvaro (i vad som nästan är att betrakta som actionfilm-stil) är som en påminnelse om att även oundvikliga paradigmskiften kommer utan förluster. Kanske hade jag ändå önskat mindre av våldsskildringar och mer av de fantastiska inslagen, för det är verkligen romanens starka sida. Det finns så många små finfina inslag: protomänniskorna (kallade primater) som dresserar löss, kufen Meeme som aldrig ses annat än liggande i mossan sörplandes vin ur ett skinn (hur han förflyttar sig är inget annat än ett mysterium) och alla de blickar på ”civilisationen” som bara kan tolkas genom en utomståendes ögon.
     Det är synd att inte Kivirähk översatts till svenska och The Man Who Spoke Snakisk i synnerhet, för det är en storartad och originell roman som jag tror skulle kunna få en stor läsekrets i Sverige också.

Show 1 footnote

  1. VÄLDIGT.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!