Originaltitel: Koyaanisqatsi
Regissör: Godfrey Reggio
Manus: Godfrey Reggio
Språk: Inget
Land: USA
År: 1982
Längd: 86 minuter
ko-yaa-nis-qatsi (from the Hopi language), n.
1. crazy life. 2. life in turmoil. 3. life out of balance. 4. life disintegrating. 5. a state of life that calls for another way of living.
Koyaanisqatsi är en dokumentär helt utan tal. Istället visar den upp en rad filmsekvenser ackompanjerade av dystopisk musik. Temat är naturen och civilisationen, hur människans teknik påverkar den enda jord vi har. Hur människan försätter sig i ”a state of life that calls for another way of living”.
Om temat var aktuellt när filmen kom, 1982, så är det än mer aktuellt nu. Med de förestående klimatändringarna i åtanke blir Koyaanisqatsi ett välgjort dokument, en dyster profetia och en skrämmande skildring av vad vi håller på med.
Fotot är väldigt skickligt gjort, slow motion-sekvenser blandas med sekvenser med hög fart. Naturbilder blandas med bilder på rusningstrafik. Det hela dessutom framfört tillsammans med Philip Glass något domedagsladdade musik. De två delarna – musiken och bilderna – passar otäckt bra ihop.
När jag hörde om Koyaanisqatsi tänkte jag: ”Ballt, men åttiosex minuter utan snack verkar lite segt.” Så fel jag kunde ha. Trots att ingenting egentligen händer försvinner tiden förbi och det är nästan så att man undrar vad som hände med klockan. Den är så gripande i sin enkelhet (slutproduktens då, inte arbetets) att man inte tänker på att det inte händer något. Ett undantag finns förstås – ser man inte filmen för det den är kommer man kanske bli ytterst besviken.
Temat är aktuellt och filmen fruktansvärt välgjord. Kanske borde Al Gore visa upp den här i sin kamp. Den är ett måste.