Julia Ravanis, omslag formgett av Sara R. Acedo
206 s. Natur & Kultur 2021 (2021)
På gymnasiet läste jag teknik, ett alldeles orimligt val så här i efterhand, men det var så det blev och jag tragglade mig igenom kurser om matematik och fysik utan att riktigt förstå poängen. Det var som om det som skedde på tavlan hos läraren eller i mina läroböcker var själva ändamålet och jag tröttnade snabbt på att ambitionen att förstå annat än formler och tillämpning var så låg. Kopplingen till verkligheten tycktes svag och jag önskar att jag då hade haft en bok som Skönheten i kaos av fysikern och historikern Julia Ravanis (f. 1993).
I boken tar Ravanis ett personligt grepp om fysikens stora frågor, utan den överlägenshet som gebitets förespråkare annars lätt faller in i, dels utifrån hennes egen karriär, dels utifrån de förutsättningar ur vilka dessa stora frågor väckts och hur de förhåller sig till varandra (som en essäistisk motsvarighet till En fruktansvärd grönska (2020)). I första längre kapitlet diskuterar hon exempelvis frågan om ljusets hastighet. Eftersom hastighet är sträckan delad med tiden, och eftersom ljusets hastighet är konstant oavsett omständigheter, måste antingen tiden eller sträckan (eller båda) vara betydligt mer elastiska än vad vi i regel vill kännas vid. Det är svindlande, men det är också mer eller mindre allmängods eftersom det är i runda slängar vad Albert Einsteins relativitetsteori går ut på.
Kapitlen krokar i varandra, energi och massa blir till svarta hål och mörk materia, men också till kärlek1, respekt och meningen med livet och det är häri storheten med Skönheten i kaos ligger.
I bokens sjätte kapitel skriver Ravanis om entropi, som lite slarvigt kan beskrivas som oordning eller kaos och framförallt att allting strävar mot destruktion. Det finns bara ett sätt för en glass att vara glass, men hur många som helst för den att smälta. Det finns bara ett sätt ett hus kan vara i ordning, men hur många som helst som sätter det i förfall. Ett bibliotek har bara ett läge då böckerna är i ordning, alla andra är de i oordning. Denna strävan, extrapolerad till allt, kan te sig skrämmande för ordning och struktur upplevs som tryggt och förutsägbart, men hos Ravanis blir det något annat. Det blir själva grundstenen för meningsfullhet och hon drar paralleller till Martin Hägglunds (fantastiska) This Life (2019), bara genom att bekräfta att livet tar slut, möjligen den ultimata destruktionen, kan vi finna mening i vår tillvaro. Detta kapitel 6 i Skönheten i kaos berörde mig så djupt och om ni inte ska läsa något annat så läs åtminstone det.
Det är möjligt att min karriär som fysiker ändå hade tagit slut illa kvickt, det är inte riktigt poängen, för trots mina — inte traumatiska, snarare intetsägande — timmar av gymnasiefysik när jag fortfarande ett intresse för den filosofiska biten av fysiken. Inte formlerna, inte matematiken, utan konsekvenserna av de upptäckter som görs. Skönheten i kaos är en bok som från början till slut matar den dragningen hos mig. Jag behöver inte förstå varje detalj, men jag förstår att universum är stort2, mycket är outforskat, allting hänger ihop och vi är i det vare sig vi vill det eller inte.