Zafir 1. Z som i Zandra
José-Luis Munuera, i översättning av Per A.J. Andersson
64 s. Cobolt 2021
I original på franska Zorglub 1. La fille du Z (2017)
Zafir 2. Den onde lärlingen
José-Luis Munuera, i översättning av Per A.J. Andersson
64 s. Cobolt 2023
I original på franska Zorglub 2. L’apprenti méchant (2018)
Den spanske serieskaparen José-Luis Munuera (f. 1972) var mellan 2004 och 2008 chef för den klassiska äventyrsserien Spirou (1938—), vilket måste ha gett mersmak. Munuera skapade nämligen spinoff-serien Zafir om Spirous nemesis (inledningvis), superskurken med samma namn. De två första albumen har översatts till svenska som Z som i Zandra och Den onde lärlingen. Själv läste jag aldrig Spirou, fastnade mer i Asterix och Tintin, men med Munueras serier fastnar jag direkt.
Z som i Zandra börjar med att en ung tjej kommer ut från bion med sin pojkvän. När de delar en ungdomlig kyss sveper en enorm flygande farkost ner och tjuter ”Bort med tassarna!”. Pojken tror det är marsianer, men det är, konstaterar flickan, värre än så: ”Det är min pappa.” Det är en alldeles utmärkt inledning på berättelsen om Zandra och hennes överbeskyddande, på samma gång geniale och tafatte far Zafir, som, visar det sig, i Zandra skapat en android och ett supervapen. Det är en inte helt enkel sak att hantera, varken för tonårsflickan eller för hennes pappa. Far-dotter-relationen prövas ständigt och nu när hemligheten kommit upp i dagens ljus försöker de ändå lära sig hur de ska kunna leva någorlunda normalt.
I andra delen, Den onde lärlingen, är Munuera trygg i att relationen dem emellan etablerats, så in kliver en ny superskurk och uppfinnare, den mycket (mycket) unge Zedrik som vill bli den meste superskurken av alla. Vad han inte räknar med är att han ska bli inte bara kär utan även ratad, känslor han inte kan begripa men åtminstone förstår kraften i.
Både Z som i Zandra och Den onde lärlingen är lekfulla och fartfyllda så som de bästa av de fransk-belgiska serierna är, samtidigt som de är moderna på ett sätt som de mer klassiska serierna i genren inte är. Jag vet inte hur jag hade sett på Zafir om jag hade varit en hängiven Spirou-läsare, men jag tycker inte att jag saknar något när jag nu läser dem som verk i sin egen rätt. Om något är Spirou (än så länge) märkligt frånvarande som om Zafir inte bara är en spinoff utan helt och hållet befolkar sitt eget universum. Kanske är det bra. Kanske tillåter det Munuera att ta ut svängarna på ett sätt han inte hade kunnat göra om projekten varit tätare sammankopplade.
Hur som helst är Zafir en serie som väcker samma känsla av äventyr som min barndoms serier gör, och det betyder en hel del.