Ina Ekegård, omslag formgett av Sandra Trankell
147 s. eget förlag 2023 (2023)
Det råder en debatt om huruvida klimatomställningen kräver en återgång till ett, krasst uttryckt, primitivare levnadssätt eller om vi kan formera ett liv med nuvarande levnadsstandard utan att tära på vår planet. Det är oavsett vilket ett ovedersägligt faktum att genomsnittssvensken lever som om vi hade åtta jordklot och att vi globalt måste minska snittet till åtminstone ett. En som, liksom många andra har gjort, drabbats av denna insikt är författaren Ina Ekegård som varande ”bortskämd nutidsmänniska” och ”folkets representant” bestämde sig för att göra något drastiskt med sin tillvaro, vilket nu finns dokumenterat i Mitt år för klimatet.
Under ett år skulle hon sänka sin levnadsstandard till den år 1860, det år som sägs vara riktmärket för hur vi bör leva för att nå en för planeten rimlig utsläppsgräns. Det innebär: ingen el, i princip självförsörjning eller åtminstone enbart lokalproducerat, bara utedass. Det är ju orimligt, säger vän av ordning, och ja, i någon mån är det väl det, men Ekegård gör det ändå. Hon pekar själv på att hon som privilegierad svensk medelklass med få obrytbara band har möjligheter som andra inte har, men det är ändå inte ett lättvindigt projekt.
Från 1 september lever hon på enklast möjliga vis. Att torpet där hon ska bo inte är färdigt och att dasset som de gjort i ordning i ett uteförråd saknar vägg mot redskapsförvaringen påverkar föga, å andra sidan hade hon förberett sina odlingar redan under våren. Ekegårds berättelse är entusiasmerande och ärlig på ett otvunget vis och vi får följa en huvudperson som pendlar mellan tvivel och självgodhet, mellan oro och lugn. Det vore konstigt om storstadsmänniskan Ekegård utan problem ställde om sitt liv på detta radikala vis, och däri ligger mycket av styrkan i Mitt år för klimatet.
Jag är ganska säker på att boken inte var tänkt som ett inlägg i den debatt jag inledningsvis nämnde, tvärtom är Ekegård tydlig med att det är hennes personliga projekt för att hantera sin maktlöshet inför en av mänsklighetens största (om inte den största) existentiella hot. Hon väljer att göra den återgång som många säger krävs och hon visar, spoiler alert!, att det är möjligt. Men boken fungerar inte främst som ett inlägg för hennes totala återgång (den tror jag är orimlig och missar de stordriftsfördelar ett samhälle kan uppnå om hela ställer om) utan, enligt mig, som en dörröppnare för fantasin om tänkbara framtider.
För Mitt år för klimatet är fantasieggande, jag återkommer hela tiden till vilka val jag själv hade gjort i samma situation (och, inte sällan, till vilka val huvudpersonen David i min roman Låt barnen dansa hade gjort) och vilka lärdomar vi i det större perspektivet kan dra. Framtiden kräver förändringar och det är gott att se exempel på att förändringarna inte behöver vara farliga. Det går att leva ett rikt liv ändå.