I blindo

Originaltitel: Alla cieca
Författare: Claudio Magris
Översättare: Barbro Andersson
Utgivningsår: 2005
Tryckår: 2007
Originalspråk: Italienska
Sidantal: 254
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-37-12953-2

Man kan inte riktigt bortse från de snudd på orimliga förväntningarna jag hade på I blindo. Jag hade letat efter den ett tag och när jag till slut fann den hade min fantasi byggt upp bilden av en bok i rent guld skänkt till mig av de romerska gudarna, vilket naturligtvis var rent nonsens. Men jag kan – såhär i efterhand – heller inte släppa att boken givit mig väldigt mycket i form av inspiration, nya infallsvinklar och beundran av ett verk som liknar få andra. På något plan kan jag känna att det blir för mycket av det goda.

I blindo handlar om en förvirrad och kluven man som med säkerhet tror sig vara både Islands kortvarige kung Jørgen Jørgensen (som levde 1780 till 1845) och den italienske kommunisten Salvatore Cippico som efter andra världskriget hamnar i Goli Otok och gör sitt för att bidra till revolutionen, men ständigt ses med misstro. Den ene är verklig, den andre är fiktiv, men deras liv och världar vävs ihop med en självklarhet som på alla sätt förklarar den förvirrade mannens säkerhet i frågan om sin identitet. Men när man gräver djupare under ytan handlar I blindo om så mycket mer än personernas öden (även om boken ofta beskrivs som en dokumentärroman). Den handlar om minnen och identitet, om våld och medmänsklighet, om litteraturen, historien och framtidstro. Trots att den är så till bredden fylld av förtvivlan – precis som världen är idag – känner jag mig hoppfull om att världen kan bli en bättre plats. Någon gång.

Claudio Magris fyller ut sina berättelser med kopplingar till myten om sjöfararen Jason och hans Medea (ytterligare en tragedi) och även om det är den tydligaste referensen till andra verk och myter känns det som att det finns fler om man är mer beläst än vad jag kanske är. Den kaotiska berättelsen, språkligt framförd som en resa genom minnets associationer och med det muntliga berättandets fragmentariska gestaltning, erbjuder väldigt mycket till sin läsare. Kanske för mycket. Missförstå mig rätt, I blindo är en fantastisk bok på många vis, men jag kände efter två tredjedelar av boken att jag nästan blev lite mätt på allt det goda och att jag istället för att njuta av resan började fundera på hur det hela skulle avslutas, om den strida strömmen skulle förändras. Jag är osäker på om jag är nöjd med hela boken, det känns lite tomt när jag nu lagt ifrån mig den.

Som avslutning på recensionen får ni bokens inledning så kanske ni kan tänka er hur den fortsätter i de övriga 253 fantastiska sidorna:

Käre Cogoi, att ingen människa kan berätta sitt liv bättre än hon själv är jag uppriktigt sagt inte så säker på, även om det var jag själv som skrev det. Den där meningen har visserligen ett frågetecken, ja, det var till och med så, om jag minns rätt – det har gått så många år, ett sekel, världen häromkring var ung, en grön och fuktig gryning, men den var redan ett fängelse – att jag allra först skrev just det där frågetecknet som drar med sig allt. När doktor Ross uppmanade mig att skriva några sidor för årsboken, skulle jag gärna – och det skulle ha varit uppriktigt menat – ha skickat honom en massa pappersark med bara ett stort frågetecken på, men jag ville inte vara ohövlig mot just honom, som till skillnad mot de andra var så vänlig och snäll, och det fanns ingen anledning att irritera någon som skulle kunna peta mig från en så bra nisch som redaktionen för straffkolonins årsbok och skicka mig till helvetet i Port Arthur där ens rygg får smaka på den niosvansade katten om man så bara för ett ögonblick sätter sig på marken när man är utmattad av stenblocken och det iskalla vattnet.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

3 Comments

  1. Tack för den introduktionen – boken låg redan på mitt nattduksbord! Efter det misslyckade försöket att läsa ”Donau” tänkte jag ge Magris en chans till. Det är kanske en bok man borde läsa långsamt?

    1. Jag gillade Donau mycket, men Magis säregna och skimrande språkbehandling kommer mer till sin rätt i romanerna, egentligen. Vad var det som fick dig att ge upp Donau?

    2. Så lite så. :)

      Jag har ännu inte läst Donau så jag kan förstås inte jämföra. Däremot kan jag ju med I blindo i färskt minne påstå att Claudio Magris är en författare som kräver sin tid. Det är inte nödvändigtvis för långsamt, men jag tror man förlorar mycket av att läsa för snabbt. Det kan lätt bli förvirrande i medvetandeströmmen.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!