High Fidelity

Originaltitel: High Fidelity
Regissör: Stephen Frears
Manus: Nick Hornby, D.V. DeVincentis, Steve Pink, John Cusack och Scott Rosenberg
Språk: Engelska och danska
Land: Storbritannien och USA
År: 2000
Längd: 113 minuter

Rob (John Cusack) är musikaffärsägaren som i sin fulla nördighet inte kan se sina egna brister utan enbart lever för att vara den unga ”hippa” killen han alltid varit. Tillsammans med sina två anställda Dick (Todd Louiso) och Barry (Jack Black) gör han topplistor och försöker reda ut varför deras liv är sådan misär, samtidigt som hans flickvän håller på att lämna honom för att han inte ser längre än sin egen näsa.

High Fidelity är en film om nördighet, egoism och social inkompetens. Även om den ibland omnämns som en kärlekskomedi så är det aldrig något annat än egenkärlek, egentligen. Den svarta humorn genomsyrar hela filmen och roas man av sådant så lär man kunna bli riktigt road av High Fidelity. Manuset är skickligt avvägt och regin är mycket bra, för det krävs nog sin person för att få till en så pass vass stämning som ändå är i filmen.

Skådespelarna gör sig bra, trion i affären visar stor talang i att vara misslyckade och illusionen om vilka de är bryts aldrig. Tvärtom förstärks den hela tiden. Iben Hjejle är jättebra som flickvännen som försöker få Rob att ta tag i sitt liv, se sig omkring och visa att han kanske inte lever i sådan misär trots allt. Och Tim Robbins är grym som Zen-snubben Robs flickvän hänger med ett tag. Skådespelarna är verkligen en stor del av att filmen är som den är.

Jag måste säga att jag gillar High Fidelity. Den svarta råa humorn och uppriktigheten i hur Rob beter sig får en att sätta skratten lite i halsen. Känner man igen musikreferenserna är det förstås ett plus.

Nu återstår det bara att läsa boken.