Fjodor Dostojevskij, i översättning av Ellen Rydelius, inläst av Gert Lundstedt
29 h 39 min. Saga Egmont 2016 (1866)
Först nu förstår jag rimligheten i att lyfta fram Fjodor Dostojevskijs (1821—1881) Brott och straff som en förhållandevis ogenomtränglig kloss. Nu har jag levt med denna klassiker i öronen i 40 dagar (en influensa inräknad) och konstaterar traditionsenligt att författaren hade behövt en hårdnackad redaktör.
Den fattige studenten Raskolnikov bestämmer sig efter fem lyssningstimmars resonerande att slå ihjäl en gammal pantlånerska vars bidrag till mänskligheten av Rodion Romanovitj (vilket är samma person som Raskolnikov1) anses vara noll och intet. Med en yxa hugger han ihjäl pantlånerskan och hennes syster som råkar bli vittne, stjäl en massa saker han inte ämnar något göra med och försätter sig i ett nervöst tillstånd. Humöret är svajigt och gesterna är yviga när Rodia (vilket är samma person som Raskolnikov) de kommande tjugo timmarna inte gör i princip någonting. Efter totalt tjugofem timmar kommer någon typ av bekännelse, men mycket till spänning uppstår inte ens då. Först med en timme kvar kommer en summarisk rättegång och inledningen på åtta år i arbetsläger i Siberien.
Det finns trots det långrandiga och händelselösa något som talar genom århundraden. Raskolnikov berömmer sig inledningsvis för sitt förnuft, för det logiska resonemanget rörande pantlånerskans människovärde. Han tvivlar ett ögonblick på sin styrka, men skrider ändå till verket. Kopplingen till dagens män som anser sig ställda över alla känslor när de skärskådar sin omvärld är tydlig. Helt utan kunskaper men med en osviklig tilltro till sina mentala förmågor går de in i debatter om invandring, jämställdhet och klimat, allt för att vara en övermänniska, en hjälte. I verkligheten har de inget att komma med vilket försätter dem i ett aggressivt, lynnigt och febrigt tillstånd kantat av hot och hat som i bästa fall ”bara” hamnar i kommentarsfält och mailinkorgar.
Raskolnikov är sinnebilden av denne man och hade han funnits idag hade det varit han som dragit till storms med kraften från internets alla avskrädeshögar (och -höger). Kanske radikaliserats ytterligare, kanske inte känt någon ånger.
Brott och straff är alldeles för lång. Dostojevskij har till två tredjedelar fyllt boken med oväsentligheter som varken rör huvudpersonen eller de psykologiska och filosofiska resonemang som skulle kunnat vara intressanta. Att spåren från Raskolnikov leder till avgrundshögern idag är visserligen ett tecken på en viss tidlöshet, en kommentar kring att det som finns omkring oss och ibland oss idag inte är något nytt fenomen. En klen tröst, känner jag.
Testa att läsa istället. Att lyssna till en bok gör den inte alltid rättvisa. Men ja, Brott och straff är mastig. Ja, den kan kännas lite lång. Ja, huvudpersonen är inte genomsympatisk. Men så är det väl inte därför vi läser heller: att ta del av rekorderliga människors moraliskt högtstående liv och tankar? Hu, så trist, tycker jag. Kanske missförstår jag din recension, men ge Dostojevskij en chans till. Det är han faktiskt värd
Vi får se om någon annan Dostojevskij-bok får chansen i framtiden, jag är ju inte omöjlig, men Brott och straff har jag lagt till handlingarna för överskådlig framtid. :-)
Huvudpersoner behöver absolut inte vara genomsympatiska och det är inte heller däri mina problem med den ligger. Tvärtom var det en del av anledningen till att jag alls gav mig i kast med den, för att Brott och straff framställts som en stark psykologisk skildring av en person som utforskar moralens gränser och människans styrka. Och det tycker jag inte att den gör. Över 30 timmar eller 700 sidor är det försvinnande lite som handlar om det som den hyllats för och det är därför jag har svårt för den.
Har du något tips på någon mer stringent bok av Dostojevskij? Jag tänker att det inte gör något om min läslista blir lite längre ändå. :-)
Hm, stringent är kanske inte Dostojevskijs signum;) Men vill du ha honom i mindre portioner så finns ”Värdinnan” och ”Krokodilen”. Dessa har jag själv inte läst än, men de står hemma i hyllan. Annars tycker jag du ska (obs! ) läsa om furst Mysjkin i ”Idioten” – fantastisk! Men en tegelsten, precis som Brott och straff. Släpp alla förbehåll och bara kasta dig ut i den myllrande ryska litteraturen! :)
Tack! ”Idioten” ligger bäst till och den har jag också hört fler som tipsat om av andra anledningar än Brott och straff motiverades med. Jag tyckte ju språket var bra, men inte tillräckligt och det har ju hänt både en och två gånger att jag omvärderat en bok eller ett författarskap. Nu vet jag var jag ska titta vidare. :-)