Fjärilen i glaskupan

Originaltitel: Le scaphandre et le papillon
Författare: Jean-Dominique Bauby
Översättare: Maria Björkman
Utgivningsår: 1997
Tryckår: 2008
Originalspråk: Franska
Sidantal: 138
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-0-012121-1

Man måste medge att det är ganska hårt att skriva en bok när enda sättet man kan kommunicera på är genom blinkningar. När Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby 42 år gammal drabbas av ett slaganfall som leder först till koma, sedan till full förlamning utom ena ögat fast med full hjärnaktivitet (locked in-syndrom), är han när att ge upp. Han önskar att han vore död, men vid något tillfälle slutar han tycka synd om sig själv (även om signaler i boken tyder på något i stil med ”ingen kan ha det värre än jag”) och börjar kämpa. Det är en fantastisk kamp som man tycker att han borde vunnit, men strax efter publiceringen av den här boken dog han.

I en bok som Fjärilen i glaskupan kommer man onekligen väldigt nära författaren, men det är ändå svårt att greppa att den är skriven överhuvudtaget. Tyvärr är jag inte säker på om det är bra att man kommer nära författaren, för jag finner honom ofta rätt osympatisk trots att han är ofrånkomligt sängliggande, halvt avskärmad från världen. Viss självömkan kan man förstå, men jag unnar honom inte rätten att tycka synd om sig. Jag vet inte varför, men andra personer hade det säkerligen varit annorlunda. I jämförelse med Randy Pauschs Den sista föreläsningen där författaren har en helt annan attityd trots att tillståndet ofrånkomligen leder till döden, är Jean-Dominique Bauby rätt otrevlig och självisk av vad jag kan döma av det jag läser.

Dock skriver han rätt bra, det är imponerande att kunna formulera sådana meningar, sådant språk, på detta tidskrävande sätt. Ofta väljer han ord som, åtminstone på svenska, känns långa och omständiga (man får bara hoppas att översättaren tänkt på att språket definitivt ger en bild av arbetet) vilket är häftigt med tanke på att gemene man sannolikt skulle ta närmsta och enklaste vägen.

Tillståndet Jean-Dominique Bauby skriver om är så pass intressant att det, tillsammans med språket, lyfter boken från ett, i mitt tycke, platt fall. Baubys personlighet har jag inte mycket för och den medkänsla boken sannolikt är tänkt att väcka uteblir. Men man kan inte gärna önska att det var någon trevligare som råkade ut för samma sak och hade skrivit boken istället…