Eftersom min artikel om svenska Schlagerfestivalen blev så populär tänkte jag att jag ska ta och skriva ihop en om Eurovisionsschlagerfestivalen.
Det är väl bara att dra igång med låtarna…
Nox – Spin the world (Ungern)
Det kunde ha börjat värre, förstås, men inte mycket. Nasal halvkalinkapop med lite för mycket lack och latex (i vanliga fall tycker jag inte det är något fel…). Påminner dock om förra årets vinnare. Skrämmande.
Javine Hylton – Touch my fire (Storbritannien)
Rätt medryckande låt, med vibbar av mellanöstern. Kan säkert bli en danshit, men jag skulle inte lyssna på det självmant. Jag trodde inte Storbritannien kunde låta en sånhär låt vinna. Jag hoppas Europa har bättre smak. Däremot skulle jag kunna tänka mig att höra henne sjunga andra låtar, för röst har hon.
Chiara – Angel (Malta)
Enda artisten som är ensam på scen. En oväntat len röst till en halvmesig powerballad som lika gärna hade kunnat vara fransk. Och vi vet ju hur det går för franska ballader.
Luminita & Sistem – Let me try (Rumänien)
Jag tycker nog om den här låten. Nej, förresten, jag ljög. Jag tycker om framförandet. Det är något visst med oljefat i musik. I övrigt var låten rätt normalpoppig och menlös.
Wig Wam – In my dreams (Norge)
Jomenvisstserru, Norge skickar glammrock till schlagerfestivalen. Kunde varit spännande om det hade varit nytt, men det låter precis som vilken annan 80-talsrocklåt som helst. Fast sämre då. Och norskt.
Gülseren – Rimi rimi ley (Turkiet)
Nej.
Zdob [shi] Zdub – Boonika bate doba (Moldavien)
Haha, det här är charmigt. Gladmusik med nonsens och en mormor. Så länge jag slipper få reda på vad de sjunger så kan jag faktiskt acceptera det här och kanske till och med lyssna på det. Dessutom har de en gungstol till mormor.
Ledina Çelo – Tomorrow I go (Albanien)
Varför vänta till imorgon? Lite halvväsande poprocksmörja med fiol (vilket var det enda bra med låten). Jag skulle nog kunna klara mig utan den här låten.
Constantinos – Ela Ela (Cypern)
Lite latinorytmer är väl inte fel, eller så är det det. Mycket fel. Påminner om Andres Esteche fast utan tryck, rytm eller något annat som påminner om att det skulle vara en bra låt.
Son de Sol – Brujeria (Spanien)
Saturday night ketchup, för det här är Las Ketchup fast en ton ned och med annan nonsenstext. På ett discogolv. Den här kan få mig att gråta.
Sheri Maimon – The silence that remains (Israel)
En ballad på hebreiska som tagen från en Celine Dion-platta. Och för att vara en Celine Dion-låt är den rätt okej. Ingen vinnare, inga överraskningar.
No name – Zauvijek moja (Serbien och Montenegro)
Pompös domedagstango utan egentlig substans. Jag antar att det måste vara med ett sånt bidrag, oavsett hur lite poäng de får.
Jacob Sveistrup – Talking to you (Danmark)
Här kommer en kille med en grym sångröst som påminner mycket om Eros Ramazotti, med en halvballad med Backstreet Boys-vibbar. Sorgligt nog ett av de bättre bidragen.
Martin Stenmarck – Las Vegas (Sverige)
Vår svenske hunk som inte kommer ha en suck i den här tävlingen. Bra låt, bra framförande, men någon vinst blir det inte.
Martin – Make my day (Makedonien)
Mycket etno/latino-nonsens blir det, och den här är bland de sämre. Jag orkar snart inte mer.
Greenjolly – Razom nas bahato (Ukraina)
Började lovande, men blev lite mindre lovande. Hiphop-punk som säkert skulle kunna vara bra, men den här låten var tam och lätt menlös.
Gracia – Run & hide (Tyskland)
Ännu ett bidrag som började bra, fast den höll. Jag gillar faktiskt den här låten, med alla nu-metal flörtar. Vet inte riktigt vad det påminner om bara…
Boris Novković – Wolves die alone (Kroatien)
Den här festivalen slutar aldrig att förvåna mig. Vem kommer på den briljanta idén att skicka en etnovals? Som till på köpet luktar lök lång väg? Naj, naj, naj, det blir bakläxa.
Helena – My number one (Grekland)
Rätt tråkig låt. Kan säkert bli jättepopulär med sin dansighet och studs. Men jag tycker mest den var… Tom. Inte bra. Inte dålig… Tom.
Natalia Podolskaya – Nobody hurt no one (Ryssland)
Ljudet av en distad gitarr gör mig glad, och när låten fortsätter så kommer ett av tävlingens bästa bidrag. Dessutom hade den snyggaste kulissen. Jag gillar.
Feminnem – Call me (Bosnien-Hercegovina)
Uh, woah! En schlager! Det var länge sedan. Tydliga Abba-vibbar som borde ha en chans i den här tävlingen, dock inget jag själv klarar av. Påminner mycket starkt om Charlotte Perellis Take me to your heaven. Och den vann ju.
Vanilla Ninja – Cool vibes (Schweiz)
Årets ballaste namn på en grupp. Inledande stråkar. Lugnt, sedan hetsigt. Jag tror den här låten är min personliga favorit. Borde jag skämmas?
Walters and Kazha – The war is not over (Lettland)
Jag tror mamma tycker om den här låten. Det är gitarrer i en Extreme-lugn låt framförd av två gossar som inte lär behöva raka sig. Rätt trevlig låt, trots allt.
Ortal – Chacun pense à soi (Frankrike)
Enda bidraget på franska, som istället för en ballad skickar en… Halvetnolåt… Nej, jag tycker inte om den här heller…
Och kvällens värdpar får knappt godkänt. Han (vad han nu hette) var rätt rolig och det är han som räddar deras insats.
Däremot var ”vykorten” som de visade innan varje bidrag jäkligt balla. Skitiga och inspirerande. Det trodde jag aldrig någon melodifestival skulle kunna fixa.
En trend som syns rätt väl på de bidragande länderna är östeuropas dominans. Det är där schlagerframtiden ligger vilket i och för sig är rätt roligt. Stora länder som Irland, Österrike, Italien, Holland, Portugal får inte vara med och leka. De kanske borde vara glada?
Och med facit i hand, fel låt vann…
Och de fyra stora länderna kom sist, inte sjutton ska de få vara med automatiskt nästa år…