P.C. Jersild
235 s. Bonniers 1980 (1980)
En hjärna i en burk — vad är det för huvudperson? När P.C. Jersild (f. 1935) gör upp med medicinforskningens girighet blir det i form av en ”fiktiv självbiografisk roman med inslag av science fiction” (som Wikipedia så fint skriver). En levande själ är sannerligen något utöver det vanliga.
Romanen (vilket såväl jag som bokens omslag trots allt väljer att benämna det) börjar med ordet ”matdags” och vi läsare placeras direkt i akvariet med steriliserat vatten i vilket hjärnan Ypsilon är placerat. Hen hålls vid liv med lätt elektrisk spänning och näring som droppas ner i vattnet. Från den lilla burken spanar hen ut över personal och laboratorium, funderandes på tillvaron. Till en början är den statisk, men allt eftersom lär hen sig att simma med hjälp att röra på ytteröronen som hen av någon anledning fått behålla. Likaså blir hjärnans möjlighet att kommunicera med yttervärlden större med tiden.
Liksom i Efter floden (som jag tydligen inte var så förtjust i, min kandidatuppsats till trots) hålls En levande själ främst ihop av en solid idé och en vilja att uttrycka något. Varken språk eller intrig håller någon högre nivå och så må det väl vara. Här kompenseras det dock med en stilla porlande absurditet som gör intrycket något bättre.
Som inlägg i debatten om medicinforskning(sföretag)ens girighet har den desto mer att säga och ämnet är fortfarande aktuellt, 35 år senare. Företaget Biochine drivs av profithunger och åsidosätter såväl etiska som sociala betänkligheter. Ypsilons människovärde är obefintligt och experimenten hen utsätts för står bortom all rimlighet: minnen, känslor och intelligens manipuleras för ekonomiska vinningens skull. Varken Ypsilon eller läsaren får särskilt många ledtrådar till bakgrunden till att just hens hjärna blivit bevarad, men ska det ens behövas? Ska inte människorna behandlas lika? Kan man ens säga att en hjärna i en burk är en människa? Frågar man Biochine (och många andra mindre fiktiva företag) kan vi räkna med att forskningsföremålen främst är kassakor, åtminstone om vi ska tro Jersild.
En levande själ är läsvärd, i synnerhet om man är intresserad av ovanstående frågor, men även för att det är en tämligen unik roman, åtminstone i svenska litteratursammanhang.