En kvinnas doft

Originaltitel: Scent of a Woman
Regissör: Martin Brest
Manus: Giovanni Arpino, Bo Goldman, Ruggero Maccari och Dino Risi
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1992
Längd: 157 minuter

Lt Col Frank Slade (Al Pacino) är blind och odräglig. När hans familj åker iväg över Thanksgiving får Charlie (Chris O’Donnell) jobbet att ta hand om Frank. Charlie å sin sida är student och ser fram emot att börja universitetet, men han har inte råd att ens flyga hem. Jobbet med Frank ska betala det. Frank är inte så lätt att ha att göra med och har fått ett infall att spendera helgen i New York.

Handlingen, idén och karaktärerna är riktigt bra (jag tilltalas verkligen av en excentrisk, blind, gammal överstelöjtnant som ger sig ut på galna upptåg). Fram till slutet bärs den fram riktigt bra. Mot slutet blir det mest en historia om mansklubbar och heder. Om man bortser från det så är det väldigt bra.

Framförallt gör Al Pacino ett fruktansvärt bra jobb som blind. Det känns trovärdigt och kluvet. Å ena sidan är han blind, å andra sidan är han till stor del en skitstövel. De andra skådespelarna hamnar i skymundan bakom Pacinos strålande insats.

Överlag är En kvinnas doft bra och om man struntar i slutet eller inte bryr sig om de sakerna jag stör mig på med slutet så kan det vara en riktig fullträff.