Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Få, eller kanske inga, stilriktningar har lämnat så många spår – synliga som subtila – i vår nutid som De Stijl som kort och gott betyder ”stilen”. Både teorierna och det som skapades efter 1917 och under 1920-talet har en plats i vårt samhälle och inte bara för White Stripes eminenta album De Stijl. Förhoppningsvis kommer denna odyssé i konsthistorien att klargöra vad jag menar.
Holland var under första världskriget neutralt, och i sin isolering på den europeiska kontinenten bildades ett alldeles speciellt kulturklimat i vilket Piet Mondrian (1872–1944) sakta gick från konkretion till abstraktion. Hans målningar av träd från början av 1910-talet var figurativa, men ju starkare hans formalism blev desto mer abstrakta blev de. Han började arbeta med horisontella och vertikala linjer – absolut inte diagonala, vilket är av vikt senare – och även om det var samma träd så var likheterna från hans tidigare verk få. Detta uppmärksammades av den utåtriktade Theo van Doesburg (1883–1931) som 1917 bildade tidningen De Stijl som satte dagordningen för stilriktningen med samma namn och skulle sysselsätta många vid tiden prominenta konstnärer.
Konsten skulle koncentrera sig på nya saker, och av vikt var insikten att konsten inte var för alla. Den elitistiska synen bör dock inte förväxlas med att den saknade syfte. Tvärtom var syftet att framställa en kommunikation med människors känslor, utan behov av tolkningar och förklaringar. Konstens uttryck skulle vara rytmisk, proportionerlig och logisk samt ha formell renhet och balans. Detta visade sig bland annat genom Piet Mondrians Composition with Yellow, Blue and Red (1939-42). Att verket benämndes Composition… visar dessutom på den allstädes närvarande närheten till musiken som den abstrakta och non-figurativa konsten vid tidpunkten kände.
Mondrians och van Doesburgs vänskap skulle komma till ett abrupt slut då den senare gjorde sina motkompositioner. Till skillnad från Mondrians strikta horisontal- och vertikalkomposition valde vad Doesburg att göra samma typ av komposition fast vrida den 45°. Detta tog Mondrian som en förolämpning och deras samarbete avbröts, men stilen levde vidare trots det, inte minst idag där exempelvis Eniro och L’Oreal har lånat form- och färguttryck från De Stijl till sina logotyper.
van Doesburg fortsatte sitt formexperiment på samma bana. De tvådimensionella målningarna blev så småningom tredimensionella och man kunde därmed se ett djup. Bilderna fungerade mer eller mindre som ritningar till byggnader och möbler – Color construction (1923) var ett tidigt exempel – och tankarna om balans och logik fördes så sakteliga över till arkitekturen med Adler & Sullivan-mottot »form follows function« i färskt minne.
Många slöt sig till det nya tankesättet inom arkitektur där De Stijl var en liten del och tre av dessa var holländaren Gerrit Rietveld (1888-1964), amerikanen Frank Lloyd Wright (1867-1959) och schweizaren Charles-Édouard Jeanneret (1887-1965) med smeknamet Le Corbusier. Alla har med största sannolikhet sett deras arv till nutiden utan att veta vad de sett.
Rietveld slöt sig till De Stijl 1917 och hans första skapelse inom rörelsen var Red and Blue Chair. Den kan, likt Mondrians Composition with Yellow, Blue and Red illustrera en viktig detalj inom De Stijl, nämligen färgvalet. I det närmaste uteslutande var det primärfärgerna samt gråskalan som användes. Detta, tillsammans med riktningarna på linjerna, för att bringa förståelse om verklighetens bakomliggande konstruktion.
Mer berömmelse vann dock Rietvald genom sitt Schröderhuis (1924) som är ett hem helt konstuerat efter riktlinjerna för De Stijl. Den öppna planlösningen där allting ska vara funktionellt – inte utan att dessutom vara snyggt, förstås – bidrar till att skapa lugn och harmoni i hemmet.
Först med den öppna planlösningen var Wright som redan tidigt 1900-tal praktiserade de idéer som sakta men säkert letade sig in i arkitekturkanon. Hans »prairie houses« var starkt formbundna samtidigt som funktionen var satt i centrum. Framförallt uppmärksammade han hur terrängen påverkade designen och satte i system att anpassa varje byggnad för sin plats. Ett exempel på det är Fallingwater (1939) i Pennsylvania som är byggt direkt ovanför ett vattenfall. Byggnaden var gjord av glas, obehandlad sten och andra rustika material som på ett nära naturligt sätt lät byggnaden smälta in i naturen.
En mer De Stijl-liknande byggnad från Wrights långa repertoar är Solomon R. Guggenheim Museum (1959) i New York. Konstmuséet på hörnet 5th Avenue och 89th Street är en ramp som i en spiral svagt lutar uppåt så att man går genom galleriet i ett svep för att sedan ta hissen ner. Det är ett självklart symptom på hur formen följer av funktionen.
Le Corbusier införde purismen inom konsten och arkitekturen och var en av de första som satte människan i centrum för sin arkitektur och han kom att betyda mycket för de hem och förorter vi har idag. Purismens mål var att med kubismen som grund återigen ge konsten konkreta motiv – vilket främst gjordes av Le Corbusiers puristiska vapendragare: Amédée Ozenfant (1886-1966). Med Villa Savoye (1929) introducerar Le Corbusier något som blivit en nödvändighet för en av tidens nymodigheter – bilgaraget. Han var själv väldigt intresserad av teknik i allmänhet och bilen i synnerhet, men han gjorde inte samma misstag som Oscar Niemeyer (1907-) gjorde när han var med och byggde upp Brasiliens nya huvudstad Brasília: anpassade staden för bilar när en betydande majoritet av stadens befolkning saknade tillgång till bil.
Le Corbusier gjorde sig dock mer känd för sin idé om förortens utseende. Han kallade projektet Unité d’Habitation (1947-1952, i Marsailles) och var tänkt att vara ett höghus med 337 lägenheter för arbetarfamiljer där alla nödvändiga inrättningar – som post, livsmedelsbutik och systembolag – skulle finnas i husets bottenvåning och möjlighet att åka kollektivt skulle finnas i närheten. Han såg bostadskomplexet som en maskin som var tvungen att fungera in i minsta detalj och hans tankar om konceptet har blivit framgångsrikt och återfinns idag på många platser, inte minst i Sverige.
Jag nämnde Amédée Ozenfant som en av puristerna och purismen ska få en närmare beskrivning genom honom och svenske Otto G. Carlsund (1897-1948). Den förstnämnde inspirerades mycket av kubismen i sina stilleben, vilket syns tydligt i exempelvis Guitare et bouteilles (1920). Puristerna var starkt formbundna och hade det gyllene snittet som ett ideal i sitt konstutövande. Otto G. Carlsund blev under sin tid i Paris länken mellan de svenska målarna och de övriga, introducerad för bland andra Le Corbusier genom Fernand Léger (1881-1955). Stolen (1926) är ett skolboksexempel på ett puristiskt verk med sin rena avbildning och starka former.
En inte oansenlig del av utvecklingen bör man tacka den tyska konstskolan Bauhaus för. Den grundades 1919 av Walter Gropius (1883-1969) i Weimar och under den korta tiden fram till att nazisterna stängde skolan 1933 hade den många framstående lärare, däribland tidigare nämnda Piet Mondrian och den abstrakta konstens främste företrädare: Vasilij Kandinskij (1866-1944). Efter censureringens avskaffande i dåvarande Weimarrepubliken var experimentlusten stor, vilket blev skolans främsta filosofi. Eleverna fick en uppgift att lösa, och lösningen fick se ut hur som helst – bara kreativiteten satte gränserna. »Form follows function« var återigen mottot på allas läppar, vilket syns tydligt på bristen på utsmyckning och upproret mot Jugendstilens rika växtornamentering. Man ville utmana eleverna, få dem att utveckla en egen stil men också få dem att prova på allt. Innan skolan stängdes hade det hunnit startas Bauhausskolor i Dessau och Berlin.
Att Bauhaus fick sådan spridning kan mycket väl ha med stängningen av skolan att göra. När nazisterna inte längre tillät skolan att bedriva sin verksamhet flyttade många av de aktiva lärarna och konstnärerna utomlands, främst till Storbritannien och USA för att fortsätta bedriva sin verksamhet där. En ny publik fick upp ögonen för den nya arkitekturen som fick namnet »International style«.
Ludwig Mies van der Rohe (1886-1969) var skolans sista rektor och får tjäna som exempel för stilens framträdande utseende. Lake Shore Drive Apartments (1951) i Chicago kan tjäna som ett gott exempel på den särpräglade Bauhausstilen med sina glaskomplex som ger byggnaderna ett industriliknande utseende. Glasskyskraporna har blivit en stor del av den amerikanska översiktsvyerna över storstäder som New York och Chicago.
Ett annat av Bauhausskolans många arv är stålrörsmöblerna – ett typsikt exempel på hur man genom utmaningar tvingas kombinera till synes vitt skilda områden. Tankarna kring ett cykelstyre blev bland annat den idag omåttligt populära Barcelona chair (1929) som Mies van der Rohe utvecklade tillsammans med Lilly Reich (1885-1947) även om konceptet först utvecklades av Mart Stam (1899-1986) och Marcel Breuer (1902-1981).
I Sverige kom Stockholmsutställningen 1930 arrangerad av Svenska slöjdföreningen (nu: Svensk Form) att bryta mark för vad som kom att bli det typiskt svenska hemmet. Att göra hemmet – och arbetet i hemmet – enklare att fungera i var centralt för tidens arkitekter, och många nya innovationer presenterades, bland annat elspisen. Inriktningen på industrivaror och funktionalitet gjorde dock att de som sysslade med traditionellt konsthantverk kände sig illa behandlade under utställningen.
I bjärt kontrast till det tidigare funktionalistiska synsättet på arkitektur står Richard Rogers (1933-) och Renzo Piano (1937-) som med det kraftfulla »less is a bore« formgav byggnader som Centre Pompidou (1972-1978) där utseendet är allt annat än undanträngt. Fasaden saknar fasad och består av rör, byggnadens vatten- och ventilationsledningar är en del av designen. Stilen kan ses som en klar revolt mot det tidigare och benämns då och då som post¬modernistisk.
För att bibehålla en röd tråd igenom vår arkitekturresa har jag varit tvungen att sovra bland alla fantastiska verk och byggnader som gjorts under 1900-talet. Jag avslutar därför inte utan förhoppning att ni själva ska se er omkring och upptäcka det som nämnda personer lämnat efter sig i vår nutid. Det finns där, vilket jag gett återkommande exempel på, så det borde vara en smal sak att fortsätta resan på egen hand.