Emmi Itäranta
263 s. Harper Voyager, 2015 (2012)
Någonstans mellan Suzanne Collins The Hunger Games (2008) och Margaret Atwoods The Year of the Flood (2009) kan man placera finska Emmi Itärantas (f. 1979) debutroman Memory of Water. Sämre sällskap kan man förstås placeras i.
Havsnivåerna har stigit och tagit allt färskvatten. Militären ransonerar de reserver som finns och straffar de som bryter mot vattenföreskrifterna. Vi befinner oss några hundra år in i framtiden, i sällskap med den unga Noria Kaitio. Hon är lärling hos sin pappa för att bli temästare, ett yrke med långa anor. Ceremoniellt främst, men med titeln kommer också ett hemligt uppdrag: att skydda den dolda och okända färskvattenkällan i grottan i berget. Det är naturligtvis ett brott som militären nog gärna skulle vilja stoppa, men inte desto mindre viktigt för Noria och hennes familj.
Intrigen i Memory of Water är trots detta välavvägt och nedtonat, där annars storslagenhet och hjältemod hade kunnat ställa sig i vägen. Istället blir handlingen en kanske fåfäng uppgörelse med hoppet, moralen och nyfikenheten. Det passar väl i det hårda samhälle som Itäranta målar upp och det går att förstå som en framtidsspaning. Inga hemligheter förblir hemliga, inget utrymme finns för hjältedåd.
Språkligt ligger Memory of Water närmare att vara en ungdomsroman (vad nu det är), och kanske är det så det är tänkt. Det spelar egentligen mindre roll. Förutom att boken är märkligt svår att lägga ifrån sig finns den stora behållningen i flirtarna med vår samtid. Både i form av förklaringar till varför det blev som det blev:
On the old map North and South Poles were shown in white. I knew this stood for the ice that had sometimes benn called eternal ice, until it became clear that it wasn’t eternal after all. Near the end of the past-world era the globe had warmed and seas had risen faster than anyone could have anticipated. Tempests tore the continents and people fled their homes to where there was still space and dry land. During the final oil wars a large accident contaminated most of the fresh-water reserves of former Norway and Sweden, leaving the areas uninhabitable.
Dessutom hittar huvudpersonerna med jämna mellanrum prylar och maskiner vilka de inte känner igen, men försöker att beskriva. Det ger läsaren förstås möjlighet att i deras ställe lista ut vad det är, innan de själva lyckas. Jag kan inte låta bli att charmas av sådant.
Memory of Water är spännande, lågmäld och läsvärd. En annan intressant sak är dessutom att trots att boken funnits några år och både vunnit och nominerats till diverse priser, att den översatts till en rad språk (inte bara hennes egna engelska version som är den jag läst) och att hon kommer från Sveriges grannland, så har den ännu inte blivit översatt till svenska. En liten kolonial varningsklocka ringer, och jag undrar stilla vilka fler nordiska böcker som nonchalerats. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan Itärantas Memory of Water får spridning även här.