Cirque du Freak

Originaltitel: Cirque du Freak: The Vampire’s Assistant
Regissör: Paul Weitz
Manus: Paul Weitz, Brian Helgeland och Darren Shan (Vad i…?)
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2009
Längd: 109 minuter

”Åh, en vampyrfilm till! Gud så lockande!” var kanske inte exakt den tanke som for genom mig när jag hörde om Cirque du Freak, men den verkade på många sätt mer lockande än Twilight (som för övrigt förärades med en alltför snäll recension). Framförallt var det estetiken, det ytliga egensinnet och John C. Reilly som gjorde mig nyfiken. Ack så jag bedrog mig.

Uppenbarligen bygger Cirque du Freak, som handlar om Darren Shan (Chris Massoglia), på Darren Shans ungdomsböcker. Är det bara jag som hör varningsklockor? Tyvärr var det en detalj jag missade i förhand men som nu slår mig som extremt dum. Hur som helst, Darren Shan och hans polare Steve (Josh Hutcherson) hamnar på en cirkus, eller närmare bestämt en freakshow och deras nyfikenhet försätter dem i en prekär situation där Darren måste välja på att låta sin kompis dö spindelbettsdöden eller att själv bli vampyr. Tyvärr väljer han det senare och filmen kan hålla på i en timme och tjugo minuter till. Handlingen är extremt dum på alla möjliga plan vilket kanske skulle gått att ursäkta ifall det fanns någon typ av upplösning, men efter ”slutstriden” (ja, du läste rätt) har ingenting hänt, ingenting lösts och alla bara väntar på att uppföljaren ska skapa lite ny spänning i karaktärernas ack så patetiska liv. Det hela är så upprörande hjärndött att den helt fantastiskt imbecilla dialogen, till bredden fylld av ingenting och Hollywoodsmör, nästan blir en befrielse, ett halmstrå att greppa efter när man slås av tanken att kanske, kanske är filmen trots allt på skämt. Kanske.

Kanske inte.

Till filmens försvar måste jag tillstå att filmen är snygg, vinjetten är bland de snyggare i filmväg och effekterna är ofta väldigt stämningsfulla (hur man nu kan avgöra det i något så totalt stämningsfrämmande är en fråga jag inte tänker besvara, inte nu, inte någonsin). Friheterna i att skapa en freakshow har utnyttjats. Men det hjälper inte. Hade inte 2012 (som jag inte ens bemödade mig med att recensera) kommit år 2009 hade det inte varit någon fråga om vilken som var det årets sämsta film. Dock inte helt utan humorvärde, förstås.