China Miéville — Embassytown

China Miéville
405 s. Pan 2012 (2011)


En av de häftigaste sakerna med brittiske författaren China Miéville (f. 1972) är att han kan få de mest konstiga koncepten att fungera och dessutom med ett högt litterärt värde. En sådan bok är Embassytown, ett lingvistisk science fiction-äventyr med ambitionen att beskriva alien-figurer som verkligt främmande. Problemet med detta är att ganska bökigt att koka ner till något kortare än romanens fulla längd, men jag ska göra ett försök.
     På en planet i utkanten av det av mänskligheten kända universum finns en stad där jordlingar och Ariekei försöker att samexistera. Det är inte helt enkelt, men har ändå fungerat fint under överskådlig tid. Ariekei är mystiska varelser med hovar, vingar och märkliga ögon, men framförallt är kommunikationen komplicerad eftersom de inte förstår ord som inte är talade i två röster men med samma medvetande. Det har människorna löst med biotekniskt sammanlänkade tvillingar, så kallade ambassadörer, som får sköta snacket.
     Så långt allt gott.
     Ariekeis språk är så tätt sammankopplat med deras tankar att de inte kan ljuga, inte ens formulera abstrakta tankar. Till sin hjälp har de fått människor att agera olika språkliga koncept, bland annat liknelser. Avice, eller ”The girl who was hurt in the dark and ate what was given to her” försöker navigera i det komplexa system som är Embassytown och dess hierarkier och intriger. Det blir mycket svårare när en ny ambassadör, EzRa, anländer. Det är en ambassadör som inte är ett tvillingpar och hans röst, oavhängigt vad han säger, blir som en drog för Ariekei. Avice måste hitta ett sätt att mildra effekterna av EzRas tal. Men hur?
     Miévilles värld är svår att se för sitt inre öga, men i text kan man ta sig an den med mer distans. Det finns koncept som jag inte bemödat mig med att förklara som heller inte är ett behov för att förstå.1 Hade jag inte accepterat att jag inte kan begripa allt hade nog Embassytown varit en frustrerande upplevelse, istället sveps jag med i en berättelse som erbjuder så mycket att tänka på. Man kan fördjupa sig i frågor om språk och medvetande? Om det verkligen går att förstå det främmande? Eller, om man känner sin Miéville, försjunka i frågor om klass och makt, för är inte Ariekeis svårigheter att förstå människorna liknande ”tre påsar chips”-överklassens totala ignorans inför klasserna under dem?
     Jag tänker mig att Miévilles idéer kan vara avskräckande i sin ogreppbarhet2, men Embassytown är snarare som en piñata där godiset rinner ut när man väl fått hål på höljet och spänner man bara fast säkerhetsbältet och åker med finns det ett spännande äventyr att uppleva där.

Show 2 footnotes

  1. Men säkerligen skänker än mer djup om man lyckas.
  2. Jag tror dock att Embassytown skulle kunna bli en kanonfilm med rätt regissör.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!