Bill Watterson & John Kascht
72 s. Andrews McMeel Publishing 2023 (2023)
Den 31 december 1995 publicerades den sista serien om pojken Kalle och leksakstigern Hobbe och serietecknaren Bill Watterson (f. 1958) som alltid varit skygg drog sig ur rampljuset till en hel värld av fans stora sorg. Hans stora integritet får väl sägas ha omfattat både den personliga och den konstnärliga sfären och jag kan sympatisera med det. Icke desto mindre gladdes jag av att han nu, i ett samarbete med karikatyrtecknaren John Kascht, har släppt den första boken på 28 år, en sagobok för vuxna betitlad The Mysteries.
The Mysteries är en bilderbok i gråskala som berättar historien om ett folk för länge sedan som levde i skräck för mysterierna som härjade i skogen och i mörkret. ”Om bara någon kunde fånga ett mysterium” tänkte de, och kungen utfäste en belöning för den som lyckades. Och så klart, snart hade någon lyckats, men mysteriet var inte så läskigt eller farligt eller stort eller obegripligt som folket trodde. Snart hade folket kontroll över allt som fanns att kontrollera. Då fick himlen en märklig färg, djuren började migrera och …
Wattersons och Kaschts berättande är effektfullt. Med bara några få ord låter de sina bilder tala för sig själva. De har en stil som påminner om sydkoreanska Baek Hee-Nas fantastiska diorama-fotografier och jag tror att bilderna i The Mysteries också är foton i hög utsträckning. Det går inte att känna igen särskilt mycket av Watterson i stilen på bilderna, men det finns ett stråk av horisontblickande i The Mysteries som definitivt står att finna även i Kalle & Hobbe. Jag vill minnas att det finns någon strip där Kalle frågar Hobbe om man måste ärva jorden och exakt den känslan infinner sig här. Sedan är jag väldigt svag för bilderböcker för vuxna, och The Mysteries liknar ett av mina absoluta favoritverk alla kategorier, nämligen Cikada av Shaun Tan.
Jag kan förstå dem som känner sig besvikna över att Wattersons återkomst till tryckt media inte var som Kalle & Hobbe, för det finns inga skämt (eller möjligen ett, enormt och existentiellt) och det är inga pratbubblor. Det är inte färgglatt och det är inte tramsigt på det där underbara sättet som gjort att både jag och många andra älskat serien. Men jag beundras av den konstnärliga ambitionen hos Watterson och jag tycker, oavhängigt kopplingen till serien, att The Mysteries är genuint jättebra. Låt oss hoppas att det inte dröjer 28 år till nästa bok.