Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Originaltitel: Bernard Foys Tredje Rockad
Författare: Lars Gustafsson
Utgivningsår: 1986
Tryckår: 1986
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 428
Förlag: Norstedts
ISBN: 91-861302-0
Bernard Foys tredje rockad är en sprudlande uppvisning i idérikedom och lek med vad man kan förvänta sig av en berättelse. I tre lager luckras allting man tror sig veta om berättelsen upp och när man väl läst klart inser man att man trots allt bara läst en bok. En fantastisk bok, förvisso, men likväl bara en bok.
Detta är omdömet jag hade gett Bernard Foys tredje rockad om jag faktiskt hade gillat den på det sättet jag borde. Även om det är ”en sprudlande uppvisning i idérikedom” så visar det sig ganska snart att bortanför teorin är boken ganska tunn. Visst, man vill problematisera förhållandet mellan författare och läsare, mellan det som skrivs och det som tolkas, men jag kan inte uppskatta diskussionen om inte berättelserna den förs igenom är intressant och välskriven.
Nå, Bernard Foys tredje rockad är tredelad (hoppa över det här stycket om ni inte vill få grundpremissen avslöjad). I första delen berättas om rabbinen Bernard Foy som under en resa mellan Stockholm och Paris råkar förväxlas och hamnar mitt i ett uppdrag för att stoppa ett kärnvapenkrig. Andra delen handlar om Bernard Foy, en 83-årig poet, som precis skrivit klart den första delen om rabbinen och som på ålderns höst verkar få en statusrenässans trots sin demens. Tredje delen handlar om den 16-åriga och autistiska Bernard Foy som skriver om poeten Bernard Foy för att genom denne kunna skriva sina egna dikter.
Idén är jättesmart och jätteintressant, men historierna är lite för platta, lite för ointressanta, lite för… dåliga i sig för att det till fullo ska gå att uppskatta. Samtidigt tycker jag inte språket är särskilt bra det heller, vilket gör att jag inte heller kan luta mig tillbaka och njuta av en språkfest. Nu råkar ju Lars Gustafsson vara en välrenommérad författare, så det går inte riktigt att skylla på att han egentligen är – jag vet inte – akademiker eller teoretiker.
Bernard Foys tredje rockad lämnar mig egentligen inte besviken, bara förvånad. Jag både trodde och hoppades att den skulle vara bättre än vad jag upplevde att den var. Den är dock, trots mitt svala mottagande läsvärd enbart för bokens idé och tema, men jag tror att det måste finnas något bättre exempel på samma sak och skulle gärna bli upplyst om det.
Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!