Vill du hellre lyssna kan du göra det i spelaren nedan:
I
– Hur vill du göra? frågar jag mamma rakt över parkeringen.
Hon sträcker ut armarna och vi möts mellan bilarna. Hon omsluter mig, jag henne. Vi vänder bort våra ansikten och jag borrar in mina fingrar vid hennes skulderblad. Håller i, ingen vill släppa.
– Det är bäst att kramas ordentligt när vi väl kramas, säger jag och hon skrattar till, ett kort pustande skratt, medan tårarna väter min jacka. Vårsolen kommer snart torka dem. Vårsolen och kanske tiden.
Hennes man, Owe, parkerar bredvid oss, jag frågar honom också, men han skakar på huvudet.
– Jag vill, men …
Orden hänger kvar i luften. Allting är precis som vanligt, men ändå inte alls.
– Ska vi börja?
Han öppnar bakluckan på den röda kombin. Han lyfter ur fyra flyttlådor, fyra plastbackar, en gammal Ica-kasse med blandade verktyg. Vi delar upp det mellan oss och går in. Mamma ser ut att tveka innan hon håller fram nyckelbrickan och glasdörrarna glider upp. Tvekan. Det finns mycket av den varan.
Hissen rymmer 24 personer och vi ställer oss i varsitt hörn, vänder oss från varandra. Vi skakar på huvudena unisont, men säger inget för det är trots allt en hiss.
– Våning 3, säger den metalliska rösten vars artificiella värme inte kan nå fram till oss.
Utanför dörren står en litet bord, med en liten duk, en liten bukett med plastblommor och en flaska handsprit. Den har fått stå kvar, alltid något, tänker jag och pumpar tre gånger, gnider in handspriten i de redan uttorkade händerna. Det svider lite i självsprickorna. Mamma och Owe gör likadant innan vi blippas in i nästa korridor.
Vi går slalom mellan åldringarna. Rullstolar och rullatorer blir till en hinderbana, de vi inte kan låta bli att möta hälsar vi på avstånd och vänder sedan bort våra ansikten när vi är på nära håll. Om bara några dagar ska totalt besöksförbud införas på äldreboendena, men det vet vi inte ännu. Kanske anar vi det. Kanske önskar vi det. Men vet, det gör vi inte. Vägen är bekant. Jag skrattar till av att ett av rummen, Anna-Karins, har fått en varningsskylt om att det finns gas där inne. Allt är absurt, även det sorgliga.
Dörren till Carl-Eriks rum är öppen och jag tar sats för att hälsa det som är kvar av mormors pojkvän sedan 15 år, men sängen står tom och urbäddad. En odefinierbar fläck har dröjt sig kvar på madrassen.
Fem dagar tidigare fick jag ett av de där samtalen där man vet att det är dåliga nyheter på gång, det känns i vibrationerna telefonen gör mot bordsskivan. Jag hade svarat som vanligt, men mamma grät och berättade att Carl-Erik gått bort. All känsla av att det varit på gång som präglat de tre åren han bott på äldreboenden var som bortblåst. Kvar var bara tomrummet och sorgen.
– Vi behöver städa ur hans rum. Kan du? frågar hon.
– Jag vet inte. Barnen är hostiga, men känner jag mig okej vill jag vara med.
Den riktiga saknaden infann sig för mig när kliven in i demensen blev allt större, men ändå är det så påtagligt att han nu inte finns där i rummet. Frågorna han upprepade, glädjen över att se barnen, ödmjukheten inför all hjälp han fick, tacksamheten över att alltjämt vara vid liv. Detta upphörande är obevekligt.
Trots att hans saker utan problem får plats i de fyra flyttlådorna och de fyra plastbackarna är det omöjligt att börja. Owe hämtar en vagn, mamma öppnar köksluckorna, tar sats, men faktum verkar återigen greppa tag om henne. Hon skakar på huvudet, suger på läpparna, håller inne och från fönsternischen där jag sitter vill jag inget annat än att krama till tröst, men kramar är inte att rekommendera, redan den första var någon form av överträdelse. Hur tröstar man ens när ord inte räcker till och beröring är raka motsatsen till att hålla avstånd? Tystnaden är en annan sorts avstånd, mer förödande än alla andra. I det ögonblicket är detta tillstånd så tydligt, så smärtsamt, och sedan är det förbi. Vi är en annan sorts människor nu och mamma börjar packa. Glas, koppar, assietter. I ett skåp finns ett gammalt Ballerinapaket hon bjuder ur utan större inlevelse. Jag avstår, men kanske borde jag ta ett i ett desperat försök till närhet.
Jag börjar ställa undan krukväxter. En brun sorgkant pryder bladen. När Carl-Erik inte längre finns i rummet är blommornas livsuppehållande system också satt ur spel. En efter en sätter jag dem i en plastback och hittar den bulliga vasen med bubblorna vi köpte för att ha något att ställa de medhavda tulpanerna i flera år tidigare. Den är tom, lite dammig, men glittrar på ett vis jag hoppas att den gjort även innan.
Bakom mig hör jag hur en ur personalen pratar med mamma. Jag antar att de är vana, att förlusten är en del av rutinen, att sorgen är en bock i checklistan. Icke desto mindre bär de känslorna med största varsamhet.
Jag hör inte allt, vill inte tjuvlyssna. ”Gått fort”, ”inte ensam”, ”tomt”, allt det man som anhörig vill höra, långt ifrån virusvardag och isoleringsåtgärder. Jag plockar ner tavlor när jag hör något menande om gubbar och skruttighet och skrattar för mig själv, för att nog är det mer krut i tanter än gubbar.
– Nu skrattar han där borta, säger den bussarongklädda kvinnan.
– Ja, haha, jag är med er.
Tanken far till mormor, ensam i den stora lägenheten, ensam i den stora sorgen. Inget skratt finns kvar, istället lämnar jag ett märke i putsen när jag försöker få bort betongkroken med en tång, som ett skotthål från ett förflutet Berlin, ett skotthål skapat när Carl-Erik var tio år gammal. Skammen fyller mig och jag vänder mig för att be om ursäkt och höra hur jag kan ersätta boendet för skadorna men då har kvinnan redan gått och mamma tittar på mig med misstron hos någon som tidigare hört mig skryta om att jag lagat en diskmaskin men som nu inte ens kan ta bort en krok utan skälig misstanke om allmänfarlig ödeläggelse.
– Man kan banka med en hammare lite från sidan …, säger hon.
– Det är inga sådana krokar kvar, svarar jag.
– Till nästa gång då.
– Jag har nog aldrig haft väggar som hållit så bra. Men säger de något får jag väl ersätta …
– Det tror jag inte att de kommer göra, säger mamma med en axelryckning.
Owe kommer tillbaka efter ett lass till bilarna, vi packar på vagnen igen och tar hela långa vägen, slalomåkningen runt de boende, till hissen och ner. Vi tittar på varandra, ingen av oss finner riktigt orden. Lampor och tavlor lirkas in mellan utemöblerna, flyttlådorna packas in med tetrisprecision. Det har vi gjort förr, packat och flyttat.
– Ja, större flyttar har vi gjort, säger han.
– Verkligen.
Jag tänker efter, tappar räkningen. Tappar tråden.
– Det är så surrealistiskt, säger jag. Allt ser ut som vanligt, men jag kan inte krama dig, kan inte krama mamma, kan inte krama mormor, när kramas är allt jag vill. Trösten blir som maskrosfrön för vinden när jag inte får hålla om er. Jag får bara hoppas att den når fram och slår rot.
Alla gånger jag fått tröst – efter uppbrott, krockade bilar, dumma handledare och jag-vet-inte-allt – det fanns alltid en famn hos mamma och Owe. Nu kan jag inte återgälda det, inte för att jag står i skuld (det gör jag nog) utan för att jag inget hellre ville. Jag tittar hjälplöst på honom medan vi hjälps åt att lasta in Carl-Eriks gamla teve i baksätet på min bil. Ett klent substitut för riktig beröring, samtidigt vet jag att riktig beröring kan ta livet av vem som helst. Det räcker med ett dödsfall.
Det räcker med ett dödsfall.
Det räcker med ett dödsfall.
Mantrat fortplantar sig genom mig på vägen mot mormor dit teven ska levereras. Hissen i hennes hus är ännu mindre, avståndet mellan mig och Owe större. Fy fan, för det här, men det räcker med ett dödsfall.
Efter att Owe ringt på dörren backar vi båda två åt varsitt håll, låter mormor öppna på avstånd. Hej är futtigt, jag vill vara där för dig, för er allihop, är en önskan och ett löfte som inte går att uppfylla.
– Vi håller oss på avstånd, säger jag.
– Det är nog bäst, svarar mormor, påtagligt trött av att vara 93 år gammal och att nyss ha förlorat sin livskamrat.
Vad är störst risk: att dö av virus eller att dö av sorg?
Det räcker med ett dödsfall, tänker jag igen och låter mig instrueras till dit teven ska.
– Du kan ställa den i Carl-Eriks rum, säger hon.
Det är fortfarande Carl-Eriks rum, trots att han inte bott där på tre år, och under varje steg ger plastmattan vika.
– Ska du använda den? Ska jag inte koppla in den direkt?
Desperat söker jag efter något konkret att göra, inte bara säga och mena, men nej, i Carl-Eriks rum ska den stå, teven.
– Vi får koppla in den senare.
Jag försöker att med ord närma mig, mumlar kanske för hörapparaten fångar inte upp vad jag säger. Märkbart irriterad på tekniken ber hon mig att upprepa. Allt faller platt.
– Jag vill så gärna ge dig en kram, men …
– Jag vet, Martin. Jag vet.
Jag försöker att ursäkta att hela världen är i upplösningstillstånd mitt i hennes svåra stund, så jävla taskig timing, men jag kanske bara skulle hållit mig borta helt, inte bara på ett par meters avstånd. Jag märker hur jag dröjer mig kvar, utan att säga något, utan att göra något.
– Jag ska väl …
Osäkerheten när jag släpar mina fötter mot dörren. Jag brukar inte ha problem att prata med mina släktingar men det är något med tillvaron som ligger som ett filter mellan mig och allt annat. Jag lyfter handen i en halv vinkning, lovar att hälsa Lovisa och barnen. Stänger dörren efter mig och tar trappan ner, orkar ingen mer hiss.
Mamma köper med sig pizza medan Owe och jag packar ur bilarna. Vi låtsas att det är riktigt skönt ute och dukar på altanen. Jackan ligger i bilen, jag låtsas inte om att jag fryser. Avståndet är inte tillräckligt, men det fläktar friskt och vi konstaterar att det kunde varit värre. Kanske är det något man säger, men vi finner ändå någon sorts tröst i det. Vi är friska, än så länge, vi kan hålla oss undan, inte utsätta oss för risker. Och vi vet att det inte alltid kommer att vara så här.
II
Jag åker själv, tar bilen istället för tåget. Lovisa stannar hemma med barnen fast att hon vill med och ta farväl. Det är orättvist att behöva åka ensam på begravning, men ingenting med nu för tiden är som det är tänkt. Det blir i alla fall något vilket aldrig varit självklart.
På vägen lyssnar jag på veterinären Lina Gustafssons Rapport från ett slakteri. Där pyser betydelsen och liv och död ut i ett moln av härsken stank. Maskinellt dödande helt berövat alla meningsfullhet. Det är så långt ifrån ett värdigt slut man kan tänka sig, men jag vägrar erkänna det morbida i jämförelsen. På åkrarna utmed vägen ligger lukten av gödsel tung. Det luktar vår och liv och så sluts cirkeln på bara fyra mil. Eller för den delen, från trumhinnan genom headset och sidoruta, över vägrenen och diket, förbi viltstängslet och ner i myllan ett tjugotal meter bort. I solen tycks det omöjligt att det är begravning jag är på väg till, allra minst Carl-Eriks, men ju närmare jag kommer desto mer kretsar tankarna kring hur jag ska hälsa på mamma, på Owe, på mormor. Kan jag ta mig an det litterärt? Om jag skapar ett rum som omsluter avståndet mellan mig och mamma, mellan mig och mormor, så är distansen min att kontrollera, inte påkallad av något virus från någon djurmarknad en värld bort. Kan jag göra så? Får jag göra så? Blir mina känslor mindre äkta om de filtreras och kläs i text, det enda verktyg jag har?
Jag hämtar upp min syster Maria. Stambyte har förvisat henne till en evakueringslägenhet men det är först när jag kommit fram till gamla lägenheten som jag kommer på att jag borde kollat var hon faktiskt bor. Halvhjärtat parkerar jag vid hörnet närmast äldreboendet Carl-Erik först bodde på. Det är en slump, hade lika gärna kunnat parkera vid polishuset och allt hade fått en annan betydelse. Det är ett lyckodrag, hur som helst, och Maria kommer utfarande några minuter senare, trots att jag är tio minuter tidig. Hon kastar in ridgrejer i barnstolen och vi pratar hästar medan GPSen visar vägen till kyrkan. Jag hade nog hittat ändå, men vågar inte chansa. Ser inte poängen med att chansa.
Mamma vinkar på håll, en liten vinkning som en annan dag tagits för skämtsam, men idag vet jag inte vad den betyder. Längst bort på den lilla parkeringen finns en plats till oss. Av allt ovärdigt tycks takboxen som pryder bilen det allra värsta. Månader av ingrott vägdamm matchar färgen på kostymbyxorna som jag rotade fram ur gömmorna. Kavajen köptes för liten så istället fick min svarta och noppiga luvtröja bli vårjacka. Den känns trygg och när jag tar av den är det som att jag ömsar skinn, till ett nytt, mycket tunnare.
I foajén, mamma hälsar mig med en axelpuff, Owe kramar sig själv och inget är som vanligt, men hela anledningen till att vi är där vi är är för att inget är som vanligt.
I den moderna kyrksalen står stolarna spridda, en ljust grågrön matta leder fram till kistan. Jag möter inga blickar för jag vet inte vad mina ögon skvallrar om, orkar inte med att min hjärna ständigt gör överslag – är det här coronamässigt? – men ställer mig framför mormor, vinkar uppgivet för att visa att jag är här. Hon ser blek ut. Tom. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag sätter mig sedan snett bakom. Försöker finna ett sätt att sitta på som kan bära mig i trekvart. Stolarna är röda med randigt tyg som påminner om det på 1970-talssoffan som en tid var i min ägo. Det känns tryggt på något sätt och jag fäster frånvarande blicken på det vitmålade teglet eller de tända ljusen eller avståndet däremellan. Allt tycks handla om avstånd nu för tiden.
Lägger jag benen i kors når jag precis raden framför med spetsen på mina nyköpta men begagnade skor. Gör jag det syns också skaftet på de enda svarta strumporna jag äger och Star Wars-märket som pryder dem. Bara Maria som sitter en stol bort ser, men jag tror inte att hon verkligen ser.
Under tiden sjunger mamma. Jag har hört henne sjunga så många gånger. Ofta låter det bra, otvunget och skolat, men jag hör att hon kämpar nu. Samma grepp som slutit sig om min strupe hör jag hos henne, men jag måste inte ta ton. Det måste hon. Inte för att hon måste-måste, men för att Carl-Erik bad om det. Jag tror inte på ett liv efter detta, finner ingen trygghet i att de döda är med oss. Däremot tror jag att det spelar roll vad vi gör för oss själva och för dem som är kvar. Det är därför jag sitter här trots pågående pandemi. Det är därför mamma sjunger där, kämpar genom saknad och sorg för att alternativet är otänkbart.
– Carl-Erik är död och han finns inte längre bland oss, säger officianten.
Jag är inte van vid begravningar. Det här är, om jag räknat rätt, min femte. Officiantens ord känns först obarmhärtiga, helt berövade den medkänsla situationen kräver, men därefter infinner sig ett lugn. Det är ett konstaterande.
Nu är ljuset tänt.
Nu är ljuset släckt.
Det är sällan vi konstaterar motsatsen.
Du lever och du finns fortfarande bland oss.
Ja, du. Just du. Du lever. Du finns bland oss.
Jag sneglar på mormor. Hon är tagen. Mamma och mormor lägger omväxlande händerna på varandras armar. Det är en handling som rymmer tröst och samhörighet. Någon måste ge det. Någon måste.
Sedan spelas Air av Johann Sebastian Bach. En basgång av organistens utandningar hörs också, lite som snarkningar man inte hade stört sig så himla mycket på om det var så ens partner snarkade. Officianten föreslår medurs avsked vid kistan, men det struntar mormor blankt i. Hon är 93 år. Hon tar närmaste vägen. Och hon går själv, stark men tyngd. Jag hör inte vad hon säger, försöker inte heller, det är hennes stund och jag önskar att hon slapp ha den framför oss andra. Jag önskar att jag slapp ha den framför alla andra.
Om jag fick ha den själv skulle jag sagt till Carl-Erik att det var jävla bra att du kom ner till Åby. Att det var bra att du kom ner och började umgås med mormor, att du blev mormors pojkvän, att vi fick kalla dig det, och att ni hade det bra ihop av vad jag kunde döma. Jag skulle inte säga att du räddade någon, men jag skulle säga att det finns annat som är mer värdefullt. Jag skulle säga att jag inte vet hur det var förut men att du aldrig haft något att skämmas för inför oss. Att den som förtjänar att vara familj får vara familj alldeles oavsett vad blod och träd kan avgöra. Kanske skulle jag säga att vi kommer från olika världar och har olika perspektiv, men att det inte alltid behöver betyda något. Jag skulle säga att du ska lösa mer korsord, ta fler promenader, hålla fler händer, gå vilse oftare, gå kurser oftare. Ta en whisky. Jag skulle säga att man inte behöver gasa på med bilen så att man måste bromsa tvärt för bilarna framför; följ trafikrytmen, Carl-Erik! Det skulle jag säga, inte för att jag tror att du hör, men för att jag måste säga det. Jag skulle säga att varje ord har sitt rum och att mina inte hör hemma i en kyrksal utan i en novell och att de är så äkta som ord någonsin kan bli.
Istället följer jag Maria fram. Jag har inget att säga när jag lägger dit en gulröd ros, jag är hjälplös som en utställningshund och läser på etiketten som sitter på kistlocket, strax hitom den varma kransen.
– Skål, hör jag Maria säga bredvid mig. Jag skrattar till och med skrattet förlösande tårar. Jag struntar i vad de andra tycker, det är min och Marias stund och hon leder mig genom den vare sig hon vill det eller inte.
Vi sätter oss. Ser på när övriga i den lilla församlingen tar avsked. Sannolikt är de mycket vanare vid begravningar än jag, åtminstone mycket mer vana vid livet. Jag sluter in mig, tätt omkring mig darrar alla andra, upptagna med sina egna ritualer, manifestationer och konkretiseringar av det omöjligt abstrakta. Förlusten går inte att fånga men vem är man om man inte försöker?
Mamma läser dikten ”Döden betyder ingenting” av den socialistiska prästen Henry Scott Holland och det finns något trösterikt i tanken på att vi som blev kvar kan välja tonen på orden när vi pratar om Carl-Erik. Jag är övertygad om att vi inte kommer ses igen, förlusten växer till ett berg inom mig. Förlusten är ett faktum, som officianten antydde, men som Martin Hägglund menar i This life är det våra åtaganden i livet som påverkar hur vi lever våra liv, inte vad som händer efter dem. Det är med värme och kärlek jag kommer minnas och förmedla Carl-Erik. Det är starkare än förlusten och saknaden.
När organisten återigen spelar och pustar inser jag att jag inte vet hur man avslutar en begravning. Klockorna ringer och först går mormor. Sedan mamma och Owe. Näst på tur är jag men tomheten som fyller mig rubbar mig inte ur fläcken. Maria går och jag undrar om jag måste gå för att nästa person ska få gå, om jag måste gå ut samma väg som alla andra, om det finns ett facit.
Jag skiter i vilket, sitter till jag inte sitter längre, går. Säger tack till officianten. Tack till musikern. Tack. Tack, tack.
Tack.
Tack för att det blev en stund mormor verkar nöjd med. Det är huvudsaken.
I foajén igen, folk står på avstånd, småpratar. Utanför toaletterna hälsar jag på några av Carl-Eriks syskonbarn. Vi har aldrig setts. Jag vet inte om vi har hört talas om varandra. De verkar trevliga och utan pandemi och gemensamma förluster hade det kanske gått att lära känna varandra. Jag är inte gjord för tillfällen som dessa, ur balans och introvert. Mamma och mormor gör sitt bästa för att presentera mig för dem men jag pratar mest om mina barn och om vab, om hostningar varannan dag som gjort dem portade från förskolan. Jag håller dem som en sköld framför mig, Lovisa med, hon som dagligen kämpar i omöjligheten som är ett universitetssjukhus satt under press, egentligen långt innan corona för allmänheten blev annat än en öl. Min familj blir verkligare än vad jag är, trots att jag är här och de inte är det.
Mormor börjar återfå sin vanliga färg när en räksmörgås av enorma proportioner presenteras för henne. Alla sitter lite för nära varandra, men bara mamma sitter bredvid mormor. Mormor pratar, konverserar, samtalar, berättar. Då och då gör sig det omöjliga påmint, men hon är mer än sorgen. Tuggar på, inte så mycket på mackan, men vid liv.
III
Det är slutet av september. I våras visste ingen hur slutet av september skulle se ut, men jag ser framför mig en klar höstdag. Den måste inte vara det för vi har verandataket över oss, men jag väljer att vara optimist. Solen greppar tag i de gula löven, släpper dem inte. Det är ett instagramögonblick, men ingen bryr sig riktigt.
För första gången sedan Sigrid var nyfödd blir vi inbjudna till surströmmingsskiva. Jag har inte saknat dem, ingen har saknat att ha mig där. Äter man inte kött antar jag att man kan beskriva det som en ideologisk barriär, men sanningen är att jag inte tycker det är så dramatiskt. Det luktar värre än det smakar. Är man utomhus och folk är glada så luktar det inte så illa heller.
Lovisa äter någon bit för sakens skull, barnen (inklusive undertecknad) får sojabullar och potatis.
Alla är där. Nå, inte Carl-Erik, han finns inte längre bland oss, men vi har vant oss även om vi inte glömt eller slutat sakna. Men mamma och Owe är där, vilket är tur eftersom det är deras veranda vi befinner oss på. Mormor och Maria med. Owes mamma, Owes bror också.
Det var en lång sommar av kurvor, avstånd och icke-mobilitet, men tiden går som bekant och jag tänker på Spanska sjukan januari 1918 till december 1919, Asiaten 1956 till 1958 och Hongkonginfluensan 1968 till 1969. År av undantagstillstånd. Miljoner med döda. Kanske är det optimismen igen, men i slutet av september är vi fortfarande vid liv. Kurvorna utplanade, samhället så sakteliga normalare. Ingen säger längre till oss att hålla avstånden så jag börjar beta av listan.
Mamma.
Owe.
Mormor.
Maria.
En bit av listan över dem jag skulle krama så fort jag fick. Och som vi kramas. De är riktiga. De känns både utanpå och innanför och de rymmer månader av känslor som inte gick att förmedla på annat sätt än med en kram.
Vi pratar om Carl-Erik. Mycket. Vi minns och vi skrattar och vi saknar. Vi kramas för att vi får och för att vi måste. Vi älskar förbehållslöst och säger till varandra: Du lever och du finns bland oss.
Porträttet är målat av Owe Lundquist.
Så fint. Tack.
Tack själv!