Om kanske topp 3 sämsta utflykten någonsin

Ska vi ta och cykla in till stan och möta upp mamma när hon slutar jobba?
     Bifallet var översvallande på vad som kanske kan vara den bland de tre sämsta utflykterna någonsin.
     Planen var enkel: packa ner barn och andra nödvändigheter i cykelvagnen, rulla den dryga milen in till centrum, köpa och äta fika vid någon lekpark och sedan tajma in så att vi är på rätt plats, i närheten av norra Europas fulaste takbox, ungefär 15.30.
     Runt 13.00 var det avfärd med viss förväntan. Jag hade kollat alla väderappar, molnens rörelser, dansat soldans och gjort alla andra tänkbara förberedelser och ingenting tydde på regn.
     Vi hinner inte en tredjedel innan det kommer några försiktiga stänk men vi fortsätter, det borde ju sluta snart. Men icke. När vi närmar oss stan är jag plaskblöt om både shorts och t-shirt, frusen in på huden och vill bara ha på mig något torrt. Min 2,5-åring har somnat och min 4,5-åring har god grund för sin skadeglädje, men vi går till en klädaffär på handelsområdet vi kommit till. Jag väljer ut tröja och byxor och min dotter väljer en Pikachu-tröja som hon tycker att jag ska ha. Vi köper frukt och fika i hopp om att regnet ska avta, men efter någon timme drönandes i gallerian ger vi upp. Fika i en välventilerad entré.
     Nu då? Nu har väl regnet som inte skulle komma försvunnit?
     Nej. Barnen är otåliga och klockan tickar. Vi försöker leta rätt på en regnponcho, en sådan borde väl närmaste sportbutik ha drösvis på en pall intill disken, så här i svenska vårtider.
     Till dig, menar du? Personalen tittar misstänksamt på mig och fortsätter: Det kan finnas på övervåningen. Något från förra säsongen.
     Tack. Vi tar hissen upp och då börjar Den Stora Urballningen. 2,5-åringen börjar först uttrycka sin vilja. Vari den består är mycket oklart och när jag inte förstår lägger han sig på golvet och vrålar. Jag försöker lägga honom i vagnen men han ålar omkring och drar mig i håret. Jag ber min dotter att sätta sig i vagnen så att jag inte behöver jaga efter två barn, men hennes hjärta skriker efter uppmärksamhet så hon följer sin lillebrors exempel.
     Andrev Walden skriver i en krönika om den lilla jordfelsbrytaren i huvudet som slår ifrån när ens barn börjar äta upp makaronerna i någon installation på Moderna museet. Jag kan bekräfta att den finns. Och den slog ifrån med sådan kraft att det ekade genom gallerians promenadstråk. Folk omkring verkade vela mellan orosanmälan och skratt, men när jag brast ut i ett förlösande fniss och försökte sälja barnen till de i närheten var situationen desarmerad. Inte minst för att jag lät barnen spela Pokemon Go tills dess att jag hade funnit den förbannade ponchon och betalat den förbannade ponchon och tagit på mig den förbannade ponchon för det skulle dröja åtminstone hundra meter innan regnet slutade.
     Jag försökte inte ens packa ner regnskyddet i den fånigt lilla ziplockpåsen — vilken omvänd Houdini klarar ens det? — utan mosade med kraft ner den i cykelkärrans bagageutrymme och satte sedan upp igen. Klockan närmade sig och passerade 15.30 och då kom spöregnet igen. Av cykeln och på med ponchon igen, fast huvudet ut genom ena hålet för armen, ut-och-in så att det fuktiga kom på insdan och med vinden som grep tag i mig som i ett segel.
     När ponchon väl var på räckte den naturligtvis inte över knäna så de nyköpta byxorna var tudelat härligt torra (som David Sundin i Bäst i test) och drypande blöta (som Staffan Olssons frisyr under hans spelarkarriär).
     Vi närmade oss så sakteliga min partners arbetsplats och då hör jag någon pipa genom regnet.
     Jag behöver kissa. Jag behöver kissa nu.
     Lyckligtvis är arbetsplatsen en relativt offentlig plats så jag parkerade cykeln, kopplade av vagnen och rusade in genom entrén som om jag hörde hemma där. Snabbt bort till vänster mot de inte-så-välbesökta toaletterna där även min son säger sig behöva kissa, men bara på en potta och utan att ta av blöjan. Min dotters trängande behov gick att tillfredsställa och medan jag utmattad väntar på en väldigt meningslös och formodligen väldigt dyr designerpuff springer barnen omkring, trots att de inte alls borde springa här.
     När min partner kommer meddelar jag att det är hennes barn resten av kvällen, men jag får en kram och en blick som säger att jag är knäpp men högt älskad, och då känns det bra igen.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!