Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Produkt: Agon
Produktlinje: Agon
Författare: John Harper
Omfång och format: 120 sidor 9″x7″
ISBN: Saknas
Cirkapris: $16 på Lulu.com
Agon är ett spännande och speligt independentrollspel inspirerat av Iliaden och Odysséen.
Det första man lägger märke till när man ser Agon är förstås utseendet. Det i sig är inget ovanligt, däremot är utseendet ovanligt. Agon har nämligen ett liggande format på nio gånger sju tum (vilket är ungefär 23 gånger 17 centimeter). Formatet i sig är inte ultimat men det är ändå rätt gulligt trots sin sladdrighet.
Framsidan är mörk med vad som ser ut att vara en gammal hjälm och den bilden skiljer sig radikalt från insidan av boken. Inuti är nämligen bilderna hämtade från en bok om antikt mode från 1812. Bilderna är väldigt passande och John Harper verkar ha funnit en guldgruva i modeboken. Utseendet på text och övrig grafik är funktionell men knappast något att höja ögonbrynen för. Ibland blir det lite rörigt med växlande spalter dock.
Agon fokuserar till stor del på de speliga momenten. Ett system för att balansera spelledarens resurser jämtemot spelarnas finns och gör att spelledaren kan spela ut hela sin arsenal utan att känna sig orättvis. Visserligen rätt trevligt, men jag får en känsla av att systemet gör att det är svårt att bara dra igång något utan spelet verkar kräva mycket förberedelser. Hur det faktiskt fungerar i spel vet jag inte.
De övriga reglerna är enkla och fokuserade på vad som är viktigt enligt de grekiska legenderna. Rollpersonen görs genom att man sätter ut tärningar (t4, t6, t8, t10 eller t12) på en rad olika egenskaper, dessutom får man en tärning för sitt namn och tärningar för sin utrustning. Vid enkel konflikt slås bara tärningarna mot varandra och högsta utfallet vinner. Vid strider används en stridsskala på vilken aktörerna rör sig, först slås ett positionsslag som avgör i vilken ordning aktörerna får röra sig på skalan (positionen avgör hur bra ens vapen är, till exempel). Därefter får man lägga ut tärningar på attack och på försvar och tärningar slås, högsta utfallet vinner även här. Jag tror definitivt att reglerna kan fungera, även om de inte riktigt passar mig på pappret. Det är nästan lite för speligt.
Världen är som sagt legendernas Grekland där rollpersonerna är hjältar som ska få så mycket ära som möjligt. Genom att resa runt till mystiska öar och få uppdrag av gudar får de allt mer ära. Mest ära vinner, det är nämligen en tävling mellan rollpersonerna. Världen i sig är rätt dåligt beskriven. Inte för att världsbeskrivningen är det viktigaste i ett spel som Agon, men det känns ändå som att mer inspiration hade varit att föredra. Det mesta av inspirationen och världen beskrivs genom en rad tabeller på vilka man kan slå och slumpa fram vad rollpersonerna ska göra. Tabellerna är beskrivningar av öar, typ av befolkning på ön, vilka gudar som är där, vad de vill att man ska göra och liknande saker. Det är tänkt att man genom tabellerna ska kunna få fram tre äventyr. Jag är osäker på om det räcker, trots att jag blev sugen att spela i antikens Grekland.
Agon har lånat mycket från både brädspelen och datorspelen. Stridssystemet skulle i stort sett kunna vara ett brädspel och Agons system för äventyr (de ska ha tre uppdrag och varje uppdrag ska ha minst tre delmoment som ska uppfyllas) skulle kunna vara direkt hämtat ur ett datorspel. Det är ganska charmigt.
Jag vill definitivt prova Agon för det verkar vara ett riktigt tufft spel, men jag har svårt att tänka mig att det fungerar i långa kampanjer och oförberett spel.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!