Dave Goulson
241 s. Vintage Books, 2014 (2013)
Kanske blir 2015 ihågkommet som året då sommaren kom av sig. Åtminstone hade jag själv givit upp hoppet om att få njuta av mycket av det som hör sommaren till. Det var fram tills dess att jag satte mig att läsa något så okaraktäristiskt som en bok om humlor. A Sting in the Tale av britten Dave Goulson (f. 1965) gav mig sommarkänslor så att de bubblade över.
Min relation till humlor är annars ett försiktigt men okunnigt gillande. Som liten hade jag mina duster med dem och som vuxen har jag uppskattat dess bullighet, men varken humlor i synnerhet eller insekter i allmänhet har egentligen varit något större intresse. Jag antar att min inställning inte är unik, men likväl så tycks boken inte bara hamnat i min ägo, även många andras. Omslaget stoltserar med att den är ”Sunday Times bestseller” och nyligen kom den på svenska som Galen i humlor på förlaget Volante. Hur kan en bok om humlor bli så populär i ett samhälle som knappt ser dem?
Det finns, så vitt jag kan se, åtminstone två anledningar.
Goulson är biologiprofessor vid University of Sussex och en av de med störst kunskap om de små insekterna i världen. Han har utfört, lett och handlett åtskilliga experiment jorden över. Vid sidan de akademiska meriterna hyser han en outplånlig kärlek till naturen som flödar genom boken och bryter ner alla läsarens försvar och smittar hen med samma berusande glädje.
I have a confession to make. I may argue that biodiversity is vitally important to our survival, that we need bees to pollinate our crops and so on, and that therefore we should set aside areas for conservation. But in reality, my motivation for restoring this particular meadow is much more selfish. It is, quite simply, the most beautiful place to sit on a summer’s day. If you’ve never done it before, find yourself a wild-flower meadow — although they are scarce, there is probably one not too far away — go on your own, sit down in the long grass, and soak it all up. Take in the sounds: the buzzing of the bees, the chirping of the grasshoppers, the high-pitched screeches of fighting shrews deep in the grass, the melodic warble of skylarks silhouetted high above. Savour the scents: of basil and thyme and lady’s bedstraw crushed underfoot, and of the flowers all around. Take in the gentle riot of colours: mauves, yellows, purples and pinks. […]
Genom texten framstår Goulson själv som något av en humla (och citatet till trots ger han inte minsta sken av att tycka att mångfald och naturskydd är mindre viktigt), oförarglig och levnadsglad, men efter hand visar det sig tydligt att det inte är detsamma som sävlig och utsatt. Tvärtom, det kostar på att vara humla.
A Sting in the Tale tar avstamp i Goulsons barndom, fylld av insektssamlingar, husdjur (nåja) och misslyckade taxidermiprojekt, men blir sedan en formidabel odyssé i humlekunskap: hur ett år för en humla ser ut, vilka sjukdomar som drabbar dem, hur de flyttades hit och dit över världen och hur svårt det kan vara att få hem dem till England igen.
Det är också frågan om något större. Varken humlorna eller vi människor står över naturens gång. Ett till synes litet ingrepp i ett ekosystem kan ha förödande konsekvenser. När England under andra världskriget ställde om från småskaligt till storskaligt jordbruk försvann också skiftesbruk och vidsträckta ängar med blommor av alla de slag. Med ens var tillgången på pollen och nektar begränsad och därmed även överlevnadsmöjligheterna för humlorna.
Här någonstans kan vi ana den andra anledningen, vid sidan om Goulsons oerhörda kunskap och smittande entusiasm inför humlorna (och även andra djur, inte minst tornugglor). Utan att vara en handbok för trädgårsskötsel kan jag inte undgå att drömma om en äng med en myriad av arter: blommor, gräs, humlor och jag vet inte allt. Jag ser framför mig hur insekter kryper fram över sina favoritväxter, samlar mat och pollinerar, för att sedan ta en tur förbi mig där jag ligger i en hängmatta och därefter fara hem till sin hålor innan nästa tur tar vid. När jag läser A Sting in the Tale känner jag mig som en del av något större och jag känner att jag har möjlighet att bidra genom att återställa en del av naturens mångfald, om än bara för ett litet område. Det långa citatet ovan avslutas: ”It is as near to heaven as most of us are ever likely to get; what more reason could we need to create and look after such places?”
Goulson har genom A Sting in the Tale fått mig att glömma sommaren som regnade bort och drömma om framtida, regniga eller ej, där jag kan se inte bara humlor, utan världen i stort, i ett nytt ljus. Hopp, tror jag det kallas.