Martin Ackerfors

---

1984 bjöds den italienske författaren Italo Calvino (1923—1985) in till Harvard som föreläsare i den prestigefyllda föreläsningsserien Charles Eliot Norton Lectures. Ämnet: poesi, i sin bredaste bemärkelse. Innan honom hade giganter som Jorge Luis Borges, T.S. Eliot, Buckminster Fuller och Igor Stravinskij haft äran, och nu var det alltså Calvinos tur. Karaktärsenligt valde han att blicka framåt, mot det nya årtusendet som bara var ett och ett halvt årtionde bort, och fokusera på vad litteraturen har att bidra med i framtiden. Han valde ut sex drag:

1. Lätthet
2. Snabbhet
3. Exakthet
4. Synlighet¹
5. Mångfald, och
6. Följdriktighet

Den 6 september 1985 fick han en stroke som han aldrig återhämtade sig från och natten mellan den 18 och 19 september dog han utan att ha hållit sina föreläsningar. Hans fru fann hans maskinskrivna manus, var föreläsning i sin egen plastficka, alla utom den sista vars innehåll är för alltid förlorat, och dessa gavs ut under namnet Sex punkter inför nästa årtusende. Det är magnifik läsning, sporrande till nya och större tankar, som hade förtjänat ett annat öde, men livet, till skillnad från litteraturen, saknar den följdriktighet som Calvino aldrig skrev om.

Med stöd av äldre litteratur utforskar Calvino dessa punkter och vad som riskerar att gå förlorat om vi inte aktivt ser till att det lever vidare. Med 2000-talets medielogik, generativa ”artificiella intelligensens” framfart, sociala mediers oändliga flöden och, nu senast, PISA-resultat i fritt fall, är det svårt att inte ge Calvino åtminstone delvis rätt. Ibland framstår han som nästan profetisk (även om han kanske snarare befann sig i början av ett skeende som bara accelererat sedan dess):

Ibland verkar det som om en pestsmitta hade drabbat just den förmåga som är mänsklighetens främsta kännetecken — vår förmåga att använda ord — en språklig farsot vars symptom är förlust av associationskraft och omedelbarhet, en oreflekterad slentrianmässighet som verkar nivellerande på uttryckssätten genom att göra dem så generella, anonyma och abstrakta som möjligt, så att ordens betydelser urlakas, så att varje uddighet i uttrycket slipas bort, så att varje gniststänk av ordens kollision med nya omgivningar utsläcks.

Och:

Jag skulle vilja tillägga att det inte bara är språket som tycks vara drabbat av denna sjuka. Även bilderna, till exempel, verkar ha dukat under. Vi lever under ett oavbrutet störtregn av bilder. De mäktigaste medierna gör ingenting annat än att förvandla världen till bilder, och mångfaldiga dem genom ett bländverk av skenbilder: bilder som för det mesta saknar den inre drivkraft som varje bild bör ha, som form och innebörd, för att yrka på uppmärksamhet och kunna erbjuda att överflöd av tolkningsmöjligheter. En stor del av detta moln av visuella bilder upplöses genast, likt drömmar som inte avsätter några spår i vårt minne; men kvar dröjer en känsla av obehag och främlingskap.

Calvino följer upp denna diagnostisering med att fråga sig om det till och med är världens konturer som håller på att lösas upp och i ett samhällsklimat präglat av osanningar och låt-oss-säga divergerande världsbilder är det svårt att inte se en poäng i det. På så sätt ger Sex punkter inför nästa årtusende ytterligare bränsle åt dem av oss som vill och ämnar försvara litteraturens samhällsbärande kraft. Gott så.

Men Calvino är inte bara en varningstecknens härold han är också en skarp tänkare vad det gäller litteratur i sig och den för mig mest omvälvande tanken kommer i form av en metafor. Det finns två ting som vi människor har svårt att inte försjunka i, att inte förlora oss i dess outgrundlighet: kristallen, dess knivskarpa facetter som bryter ljus och öppnar världar, och elden med sin böljande kraft att lyfta och förstöra. Den främsta litteraturen är att likna med ett av dessa ting. För egen del skulle jag placera tidigare nämnda Borges bland kristallerna (även George Perec, Paul Auster, Virginia Woolf, Margaret Atwood och Karl Ove Knausgård), så precis och koncentrerad, möjlig att plocka upp och studera från alla håll utan att någonsin se sig färdig. Å andra sidan är Gabriel García Márquez (och Olga Tokarczuk, Roberto Bolaño, Johannes Anyuru och Lina Wolff) brännheta och ständigt flödande, förtrollande i sin oregelbundenhet. Fast Calvino vore nog inte Calvino om han inte sökte en annan form, en som kunde fånga både regelbundenheten hos kristallen och myllret hos elden. Han fann den i staden och exemplifierade det själv med romanen De osynliga städerna (1972).

För den rent litteraturintresserade finns mycket mer att hämta än så, kärleken till litteraturen är möjligen dold bakom en air av högtidlighet, men Calvino gömmer den inte helt, försöker förmodligen inte. Och liksom många andra gånger när jag läser om litteratur uppfylls jag av en lust att fortsätta läsa, att aldrig lägga ifrån mig en bok utan att direkt ta upp en ny, som att tända en ny cigarett på den som precis håller på att brinna ut. Jag vill läsa Cyrano de Bergerac, jag vill läsa Paul Valéry, jag vill läsa Thomas Mann och Robert Musil, Marcel Proust och Honoré de Balzac, och allt annat oläst som har potentialen att vika ut ytterligare en dimension av min sinnevärld. Det är en gåva.

Kanske är det en gåva vi, mänskligheten, håller på att tappa bort. Så här 25 år in på ”nästa årtusende” är det kanske för sent för Calvinos punkter, det citerade ovan har bara blivit mer och värre. Men Sex punkter inför nästa årtusende slutar, trots att punkterna bara blev fem, med en smula optimism:

Vilka är vi och vad är var och en av oss om inte en kombination av erfarenheter, informationer, läsefrukter, fantasier? Varje liv är en encyklopedi, ett bibliotek, en inventarielista, en provkarta på stilar, där allt ständigt kan blandas på nytt och ordnas upp igen på alla möjliga sätt.

Men kanske är det svar jag helst skulle vilja ge ett annat: tänk om det vore möjligt att skapa ett verk utanför det egna jaget, ett verk som gjorde att det individuella jagets begränsade perspektiv kunde överskridas, inte bara så att vi kan ge röst åt dem som inte äger ordet […].

Vilka är vi, var och en? En encyklopedi. Ett bibliotek. En inventarielista. En provkarta. Delar som alltid går att kombinera till något nytt, ett ständigt pågående experimenterande, ämnen vars egenskaper kommer till ytan i möten med annat och andra. Beständigt, som hos Ovidius. Föränderligt, som hos Lucretius. Oavsett vilket, aldrig isolerat, aldrig ensamt.

1. Diskussionen om synlighet är förvisso lika givande som de övriga fyra, men ställer mig återigen som läsande och skrivande person inför en svårighet. Calvino, precis som många andra jämte honom, drar likhetstecken mellan litteratur och den inre föreställningsvärld, visualiseringsförmågan, som jag saknar i och med min afantasi. Calvino skriver: ”Denna ’mentala film’ pågår hela tiden inom oss — det har den alltid gjort, även innan filmen uppfanns — och den upphör aldrig att projicera bilder för vårt inre öga.” Detta är ju helt enkelt inte sant, jag måste utgå från det, i annat fall är min defekt, att inte kunna visualisera, så avgörande att jag heller inte kan uppleva, förstå eller producera litteratur. Eller? ↩︎