Tip Marugg, i översättning av Per Holmer, omslag formgett av Jakob Kaae
140 s. Aska förlag 2023
Nederländska originalets titel De morgen loeit weer an (1988)
Hur stillsamt kan slutet vara? När vi i Ännu en natt kommer råmande får följa med författaren Tip Marugg (1923–2006) från Curaçao genom vad som kan komma att bli berättarens sista natt är svaret: väldigt stillsamt, oerhört märkligt och alldeles formidabelt. Jag är fast från första stycket:
Jag lever ovanpå en kärna av sedimentära och vulkaniska bergarter innanför ett bälte av korallkalk, som i sin tur ingår i den bågformade övärld som omsluter Amerikas medelhav. Under klara eftermiddagar kan man skymta konturerna av bergen på den sydamerikanska kontinentens nordkust med blotta ögat. Jag är ingen ungdom längre, men brukar av och till ge mig hän i ensamheten åt detta nöje som skolårens godtrogna munkar brukade beteckna som självbefläckelse, en manipulation som man redan på den tiden visste stred mot allt som var rätt och riktigt.
Där sitter berättaren (som inte utan fog misstagits för författaren) med sina aggressiva hundar, omsluten av natten och dricker ömsom whisky, ömsom öl i väntan på morgonen. Trädgården är vildvuxen, grannarna (om de alls bryr sig) säkert missnöjda, men han bryr sig inte; han är, som de säger, en enstöring. Natten är den plats i vilken han kan tänka tillbaka på sitt liv, det som eventuellt snart tar slut, och finna svaret på hur allt blev som det blev. Sammanvävd är hans historia med det koloniala arvet och dess konsekvenser för såväl Nord- som Sydamerika. Ja, kanske hela världen.
Token Eugenio, som då och då kommer över med lappar han gömt i sin sko, får honom att betrakta världen utifrån på ett sätt som får de 38 åren sedan publicering att kännas som 38 sekunder:
[…] mannen i Vita huset som spelar filmrollen som Förenta staternas president strävar envetet mot en konfrontation med ryssarna. Lögner och förtal, bibel- och historieförfalskningar har gjort världen obegriplig, och man kan undra om det fortfarande är möjligt att ställa sig över hela röran.
Sedan hör man en fågel sjunga och allt får sina rätta proportioner. Men berättaren är en gammal man, riden av tiden och för honom börjar allting verkligen ta slut. Fågel eller ej.
Marugg skriver en levande och stilsäker prosa som hela tiden överraskar. Det är yvigt men också klart, en för ändamålet utmärkt passform. Att romanens melankoli är dess motor är en sak, men det är det lekfulla språket med en berättarglädje som motpol till mörkret som gör att jag stannar kvar och liksom berättaren uppslukas av natten.
”Han må vara psykiskt störd, men ibland händer det att han säger saker och ting som stämmer till eftertanke”, skriver han om Eugenio strax efter att han givit följande kärleksfulla porträtt.
Ibland kan han ropa obsceniteter mot överfyllda turistbussar som far förbi, och han berättar gärna vilka fasansfulla katastrofer som astrologiböckerna tillönskar mänskligheten. Då får han alltid ett fasansfullt blänk i ögonen, som om han egenhändigt skulle vilja verkställa bestraffningen på stående fot. Men för det mesta är han älskvärdheten själv. Han talar om Abraham Lincoln som om han fortfarande vore i livet och hävdar att vi alla har varsin dubbelgångare som kommer att dra sin sista suck i samma ögonblick som vi själva. Han gillar konstgjorda blommor för att de för all del må mista sin glans men i gengäld aldrig vissnar, och det händer ibland att han mumlar något om hemliga lådor fyllda med hemliga dokument.
Nämnda hemliga dokument har han i själva verket nedstuckna i stöveln.
Det här är som kattmynta för mig och Marugg skriver in sig i en tradition av latinamerikanska författare som under andra halvan av 1900-talet klämde ut det mesta ur romanformen. Sparsamt läst i dag, men genom Ännu en morgon kommer råmande finns chansen att uppleva ett alldeles särskilt författarskap.