Fernanda Trías, i översättning av Karin Tidevall, omslag formgett av Patricia Forlin
135 s. Prosak förlag 2026
Spanska originalets titel La azotea (2001)
Latinamerikanska författare får mig nästan alltid nyfiken, och uruguayanska Fernanda Trías (f. 1976) är inget undantag. Kortromanen Takterrassen kom ut 2001 men översattes till svenska först i år och den vittnar om ett författarskap med potential, men den har en sådan otyglad svärta att jag har svårt att veta vad jag läst och vad jag egentligen tycker om den.
I en lägenhet bor berättaren Clara med sin pappa och sin dotter Flor. De befinner sig på ruinens brant, möjligen tumlar de redan handlöst utför, men det är inte helt tydligt. Pappan är bunden till sin säng, pratar om att besöka piren men stirrar mest på sin kanariefågel som så sakteliga tappar färgen. Clara å sin sida försöker utan framgång att hålla ihop den lilla familjen. Ju mer tiden går desto mer sällan lämnar hon hemmet, hon hänger filtar för fönstren och lämnar de få pengarna som finns kvar under dörrmattan så att grannen Carmen ska kunna handla åt dem. Deras personliga helvete bor med dem, hur mycket Clara än försöker intala sig om att det är allt där utanför som kommer att ta dem.
I stämning påminner den en del om argentinska Samanta Schweblins alldeles fantastiska men väldigt otäcka Räddningsavstånd (2014). Det krypande obehaget speglar berättarens skeva verklighetsuppfattning, men där Schweblin lyckas hålla berättelsen tät och rät är det debutantens något ofilade anslag vi möter i Takterrassen. Att litteraturen ställer frågor till läsaren är i sin ordning, men för min del fastnar jag i oklarheter som jag inte tror fyller någon funktion. Vilket förhållande Clara egentligen har med sin pappa är exempelvis inte tydligt.
Takterrassen ger ändå mersmak, på något lustigt vis. Det är väl potentialen, får man anta. Och även om jag nog inte rekommenderar just den här boken så vill jag ändå läsa Trías roman Rosa Slajm (2020), och det snart.